Deppig

Orkar inte ens le tillbaka mot kassörskan på Ica. Har ingen aptit men äter ändå. Är trött. Trött på att inte orka mer. 
Trött på att inte orka leva. 

less..

En kollega (som aldrig ens såg mig när jag var sjukast) började jämföra mig med en annan hon känner som också haft anorexi (detta är en av två kollegor som vet om sjukdomen) och pratade om hur mycket smalare hon var i jämförelse med mig och att jag inte såg sjuk ut, att jag likaväl kunde varit "född sån".
Jag tror inte hon förstår hur vrickat det är att ta en sån diskussion med en anorektiker i behandling?
Detta har "hemsökt" mig konstant sen det inträffade. Jag försöker använda "kolla fakta"- metoden som jag blivit tillsagd.. 1) hon såg mig aldrig INNAN jag blev sjuk, utan mötte mig första gången när jag var underviktig men ändå stabilt, 2) hon såg mig aldrig när jag var som sjukast, det gjorde bara min chef- dvs hon har ingen aning om hur jag såg ut när jag hade en aktiv anorexi, 3) jag tror egentligen hon syftade på hur jag ser ut nu - men nu har jag ju gått upp enorma mängder i vikt och därför går det inte riktigt jämföra.. 4) det visar bara på hennes okunskap om sjukdomen, hon kan inte avgöra hur sjuk jag varit eller är.. 5) samma dag på psyk sa min psykolog att jag vart allvarligt sjuk i anorexi- och jag (försöker) ´väljer att lita på henne istället som både: såg mig när jag var som sjukast, är proffs inom ämnet, och JOBBAR med att behandla ätstörningar..
 
Det stör mig nåt enormt. Detta är ju nån jag litade tillräckligt mycket på för att berätta nåt jag vanligtvis inte berättar för människor i min omgivning, när hon sa det var det som att nån högg mig med ett svärd rakt in i bröstkorgen. Jag vet att det är sjukt löjligt att ens reagera, men jag gjorde det. Jag sa inget till henne, men mår fortfarande så dåligt över det här. Vem jämför ens personer på det viset? Det skulle jag aldrig göra. Och även om det nu var så att jag inte såg lika "sjuk" ut enligt henne- vad skulle det ens spela för roll? Det är inget att uppnå, att vara den som är närmast att dö.
 
 
Sorry för ett blä-inlägg, behövde skriva av mig.. :(

Rastlös

Får panik. Så rastlös. Det har varit skitväder hela dagen så har inte ens gått. Har i och för sig gått en del på jobbet, men det är så jobbigt att känna såhär. Vill krypa ur mitt skinn, springa långt, gå gå gå tills den äckliga känslan försvinner. 
Jag brukade göra precis som den sa.
Gick och gick, först ute, sen i lägenheten, varv efter varv. Tills jag nästan kollapsade. 
Vet inte hur jag ska hantera denna känslan. 
Inte ens mindfullness hjälper. Har ingen ro att lyssna. Inte ens på 5-minuterssessioner. 
Ska egentligen sova nu men hur ska det gå till när jag är nära panik?