ECT

Elektrokonvulsiv terapi, elbehandling. Idag gjorde jag min fjärde. Redan efter två behandlingar började jag må bättre. Nu mår jag faktiskt mycket bättre och har minst två kvar. Men i helgen blir det permission. 
Jag var och shoppade igår och köpte nya fina kläder. Jag kände mig fin i dem och det gör mig glad. 
I helgen åker jag till Öland med familjen. Ska bli skönt att komma ifrån sjukhuset lite. Jag kommer tillbakagång söndag kväll. Antar att jag kommer få dela rum efter det, men det är
värt risken. 
Det var längesen jag skrev nu, har nog glömt att skriva att jag åkte in igen. Jag fick en intravenös kur antidepp till men effekten avtog lika snabbt. Och det var lika bra det, för ECT:n funkar verkligen på riktigt. Jag börjar känna igen mig själv PÅ RIKTIGT och det känns så lyxigt. Det gör mig så glad att jag nästan vill gråta! 
Nu ska jag försöka bygga upp orken i helgen så att jag kan bli redo att åka hem efter att ECT:erna är klara. 

Just nu mår jag bra, och det är värt ALLT! 💜

Kram på er!?

orkar inte hoppas

vågar liksom inte det mer. 
det skrämmer mig hur fort jag var tillbaka på ruta ett.
det skrämmer mig att det inte räckte med en relativt hög dos antidepp.
det skrämmer mig att jag inte vågar hoppas
det skrämmer mig att jag är inställd på att det InTe ska fungera.
jag vågar inte tänka något annat,
rädd att bli besviken,
rädd att inte klara av en törn till
 
alla hoppas utom jag

Utskriven

Jag blev utskriven efter 26 dagar på sjukhus. 
Det var kanske mest på eget bevåg, efter att Anafranilinfusionerna bränt sönder mina kärl och mitt mående började vända uppåt. Fyra dagar i rad där det blivit stadigt bättre trodde jag var nog bevis för att våga mig ut, hem, men nu börjar jag tvivla.
 
Det har varit svajigt hemma. Tiden går långsamt här också, så långsamt att jag är smärtsamt medveten om varje timme. Jag har försökt mig på ett par korta promenader om dagen, försöker äta bra, sova bra. Men det är svajigt. 
Jag är rädd att jag skrev ut mig själv för tidigt. Läkaren sa "det finns inga tecken på depression kvar hos dig" men jag sa "jag känner mig fortfarande väldigt nedstämd men det värsta har vänt nu". 
Dag ett hemma gick helt ok. Det gjorde dag två och tre också. Dag fyra är idag, och det är ännu mer svajigt idag. 
För att vara helt ärlig har jag känt mig nedstämd större delen utav dagen. Jag har suicidtankar igen och vissa planer också, bara inget spikat datum eller fast beslut tagen ännu. Men jag har starka, intensiva känslor och tankar av uppgivenhet där jag ångrar att jag bad om hjälp från första början, men mest av allt ångrar jag nog att jag inte berättade om tankarna och planerna. En del av mig önskar att någon hade frågat mig om dem. De som visste att de fanns vid inskrivning och långt in under vårdtiden, bara vågat kolla, bara en snabb avstämning: hur är det med de mörka tankarna nu? 
 
Då hade jag varit ärlig, men nu fanns ingen anledning att säga nåt om dem när ingen tänkte på att fråga.
Överdos anafranil kombinerat med stesolid och oxascand och en plastpåse över huvudet, eller hängning. Vapen kommer jag inte åt några. Skalpell har jag hemma men vill inte att min familj ska behöva se mig så fysiskt skadad efter att jag gått bort, annars hade en artär varit ett alternativ. Men jag vill lämna min kropp så hel som möjligt så att de ska få ta farväl av mig. Familjen.
 
Jag är så ledsen för att det blivit såhär, men jag känner en stark hopplösthet och maktlöshet över min situation.
Tabletterna verkar inte ge lika bra effekt som droppen gjorde, fastän läkaren så gott som LoVaDe att det skulle räcka med tabletter nu.
 
Jag känner mig hel men trasig. Detta har varit en del av mitt liv så länge att det blivit en del av mig, och utan den är jag inte hel. Samtidigt är jag inte villig att leva med den här smärtan längre: kanske kan den inte längre separeras från mig utan det är jag som måste separeras från livet för att den ska dö med mig.