Me too

Åtta år, och fasthållen i en fåtölj. Någon håller för min mun så mina skrik tystas ner. Flera andra händer gör något annat. 
Nio. Fotbollsskola. En jämngammal kille kallar mig slyna, fastän jag bara stod stilla och lyssnade på ledaren. 
Tio. Slöjdläraren smeker handen från axeln till rumpan varje gång han ska förklara något för mig.           
Tolv år. Är på ett fik med en kompis. Någon taffsar på våra rumpor när vi går förbi.
Tretton. Slöjdläraren på nya skolan gillar också att taffsa. 
Fjorton. På en lokal festival. En kille står bakom och tar tag i min rumpa. Han viker av med blicken när jag vänder mig om. 
Femton. På skolbussen. En äldre man drar handen upp och ner runt min toffs och stönar. Killarna bredvid skrattar. 
Sexton. Är i ett förhållande med en kille som är omtyckt av alla. Han tvingar mig till saker jag tydligt säger nej till. Ibland vaknar jag av att han gör saker med min kropp som ingen borde behöva vara med om. Jag försöker göra slut i ett halvår men han vägrar acceptera det. 
Sjutton. Klassresa till Berlin. På en klubb närmar sig en äldre man och taffsar. Jag slår honom hårt i magen och först då går han därifrån för att försöka sig på de andra tjejerna i klassen. 
Arton. Studentnatten. De "coola" killarna som var vän med mitt ex som utsatt mig för både ett och annat berättar för mig att de hört att jag inte ville gå ner på honom. De har hört allt han gjort. Lyckan försvinner och hela min insida fryser till is. Jag går gråtande därifrån. 
Arton och ett halvt. Jobbar extra på en restaurang som serverar alkohol. En äldre, full man vill "kramas", det vill inte jag. Han tar inte ett nej. Jag får 500kr i dricks som jag smusslar tillbaka i hans jacka när han inte ser. 
Nitton. Börjar på universitet, men under vårterminen hinner första traumat ifatt mig. Jag blir inlagd på psykiatrin i 9 veckor efter att ha försökt ta mitt liv. 
Tjugo. Träffar en kille som verkar vara mitt livs kärlek. Livet börjar kännas värt att leva. Jag vågar för första gången berätta om vad jag varit med om, och han stöttar mig. Jag försöker för första gången bli frisk från anorexin. MEN:
Tjugoett. En tidig januarimorgon och jag har precis hämtat min pojkvän från centralen. Han bor 100 mil bort och vi har längtat efter att ses. Klockan är bara 5 när vi kommer hem till min lägenhet och först då tar jag min sömntablett, har varit vaken hela natten i väntan på att han skulle komma. Då händer det ofattbara. Han som alltid varit känd för att vara snäll, mjuk, för att vara naturnära, kärleksfull... våldtar mig, fastän jag sagt nej nej nej, men jag kunde inte göra motstånd. Trött av medicinen, förstenad av skräck. Han lyssnade ändå inte. Där gick mitt liv i kras. 
Fortfarande januari. Jag åker till psykakuten för jag vet inte var jag ska ta vägen. Min pojkvän är kvar i min lägenhet, jag springer för livet därifrån. På psykakuten får jag prata med en kvinnlig sjuksköterska och får ett rum jag kan vara i tills en läkare hinner träffa mig. Tiden går och till slut finns inga tårar kvar. En manlig läkare träffar mig, han är ung. Säger "jag hoppas du vet att inte alla killar gör sånt här, men jag är ledsen att det hände dig" och jag är för rädd för att säga emot honom, tror att han bara säger så för att det liksom är så man SKA säga. Blir tillfrågad om jag vill anmäla honom, men kan inte svara på det- han är ju mitt livs kärlek. De säger att OM jag vill anmäla honom måste de ringa dit polisen så att de kan fota och vara med på en gynundersökning som sedan ska vara grunden för polisanmälan. Jag kan inte. Vågar inte. Orkar inte med tanken av att behöva klä av mig inför någon just där och då. Älskar ju honom fortfarande, ändå. 
21. Vår. Jag beslutar mig för att till sist anmäla honom. Beslutar att jag är värd bättre. Blir väl bemött av polisen, men ändå frågar de mig vad jag hade för kläder på mig. Jag känner mig så förnedrad när jag berättar att jag hade en ful heltäckande gammal pyjamas. De frågar efter bevis, efter någon som kan ha sett det. Jag svarar att jag i ren chock slängt ut både pyjamasen, trosorna han dragit ner, lakanen och täckena vi låg under och brutit all kontakt med honom, och att det inte var någon mer i min lägenhet. Men att han lovat att vara ärlig om de bara tagit honom till förhör. 
21. Sommar. Får brev från polisen. De tror på mig men kan inte fälla honom pga att ingen annan sett vad som hänt, fastän min fd pojkvän erkänt via både sms, chatt och lovat att berätta sanningen för polisen. De hade fått kopior på allt, men han blev aldrig hörd. 

Detta är inte allt. Långt ifrån allt. Men det är det jag orkar med att skriva ner idag. Vi behöver förändring. 
Jag behöver förändring. 
#metoo








Spontanfika

Livet går vidare, varesig jag är redo eller inte. 
Ätandet blir mer och mer rutin. Mitt stora problem är att variera min kost, har lätt att fasta i trygga val. 
Men idag gick jag på stan med pappa och kunde ta en spontanfika. För ett år sedan hade det inte varit möjligt. Jag tog en latte (för jag hade redan ätit mellanmål) och det kändes så viktigt att kunna dricka den. Jag minns så väl när jag skulle ut på dejt med min dåvarande pojkvän och ett dygn i förväg googlade fikaställen och kaloriinnehållet på de olika kaffesorterna, och till slut blev det en liten cappuccino med lätt sojamjölk. Ändå kändes det som en vinst då, att klara dricka nåt med "så mycket" kalorier. 
Idag var en helt annan typ av vinst. 
Spontanfika på ett fullsatt café. Säkert 50 pers kunde se mig dricka den där latten, och jag kom på först efteråt att sånt brukade vara jobbigt. 
Livet går vidare oavsett vad jag känner inför det, men jag börjar vilja det mer och mer nu. 
Livet har blivit större. När vi gick i en smyckesbutik och letade present till mamma tänkte jag till och med tanken, att jag kanske en dag kommer stå där och kolla på vigselringar. Jag tänkte att livet kanske kan bli bra igen, på ett helt annat sätt. På riktigt denna gången. 
Jag vill inte tillbaks idag. 
Idag vill jag vidare. 
Idag är jag glad att allting fortsätter utan att jag har något att säga till om. 
  • Tänk att jag klarade mig igenom viktuppgången. Den var så hemsk och jobbig, men det börjar närma sig ett slut.
  • Tänk att jag har ätit tillräckligt varje dag sedan 19/6 i år. 
  • Tänk att jag kan spontanfika utan panikångest och gråt. 
Tänk att jag valde livet <3 (null)