Att skriva en bok.

Jag har funderat ett tag på detta, och tror faktiskt jag ska försöka skriva en bok. 

En bok om det senaste året som varit ganska tumultartat. Här i bloggen har jag ju inte precis fokuserat på att skriva "bra" utan mest skrivit av mig, men jag har MÅNGA dagböcker hemma fyllda av dikter, kapitel, tankar, bilder, som jag egen trogen skulle vilja sammanfatta till en bok och sen lämna bakom mig. Kanske. 
Vi får se. Tar med mig datorn till havet i helgen i alla fall och ska försöka klura på det. 
Idag har jag känt mig smalare än jag gjort sen jag fick tillbaka anorexin. Det är en konstig känsla för jag har ju vägt mycket mindre, varit mycket mindre ett helt år och lite till, ändå är det först nu när jag har en normalviktig kropp som jag kan se att jag InTe är tjock. Konstigt va? 
Jag har också mycket mer ångest just nu än vad jag hade för ett tag sen. Den flyger över mig när jag minst anar det och anorexins röst skriker högt i huvudet. Jag äter fortfarande enligt matschemat, dag ut och dag in. Jag vet att det är det enda som kan rädda mig. 

Och jag vill ut. 

Be om hjälp

Igår efter att jag skrev inlägget kraschade jag. Sorgen vällde över och blev för mycket. 

Jag ringde mamma. Hon hämtade mig. Jag sov hos mina föräldrar och grät i mammas famn. Idag känns det bättre. 
Sorg är bara hälften så tung att bära om man får dela den med nån som älskar en villkorslöst. 
Jag är glad att jag vågar dela med mig <3

Viktigt.

Idag har jag "köpt" ett nytt jag. 

Fixat håret (äntligen!!!) som jag blev så himla nöjd med, OCH köpt 2 nya par glasögon. De senaste veckorna har jag verkligen jobbat hårt för att skaffa ett nytt, anorexifritt liv. Slängt ut (skänkt) flera säckar med kläder som påminde om sjukdomen, rensat iordning hemma, köpt en ny bänk till vardagsrummet och fått in bra ta-hand-om-mig-själv-rutiner. 
Jag har unnat mig hårinpackning, ansiktsrengöring, en bra dagkräm osv. Och det gör faktiskt skillnad. 
Jag börjar känna igen mig själv mer och mer. Jag skrattar mer. Inte alltid, men det händer. 
Jag börjar få ett starkare självförtroende. Min hållning är (ibland) bättre. Jag är inte lika manisk med mina promenader och ibland vågar jag ta avsteg från matschemat (för att äta "roligare" kvällsmellis än 2 mackor + 1 glas mjölk). Ibland får jag ångest, ibland är min hjärna en automatisk kaloriräknare som inte går tysta. Ibland kvävs jag under alla nya lager som finns av mig, ibland andas jag ut av lättnad för att viktuppgången närmar sig ett slut. Jag blir bättre på att förstå vad jag behöver, jag blir bättre på att se till att möta de behoven. 

Fy fan vad tuff denna perioden av mitt liv varit. Fy fan för anorexi. Fy fan för att den fortfarande finns i mitt huvud. 

Jag försöker gå vidare. Bilda ett nytt liv, med vetskapen om att samma liv som det jag hade innan anorexin kom tillbaka aldrig någonsin kommer komma tillbaka till mig. 
Jag är mognare nu. Förstår att sjukdomen kommer finnas kvar i hjärnan men jag bygger upp styrkan att uthärda. 

För det är så. Det är inte alltid snabbast eller mest övertygande som vinner. Det är den som håller ut, längst. Och det ska jag göra.