Vikten av vikten

Jag bestämde mig för att sluta räkna kalorier. Jag fick ett schema över hur en normal kvinna äter en dag och bestämde mig för att följa det. Till en början var det en frihet. Behövde inte äta hela schemat så jag åt ca 2-3/4 av det varje dag en hel helg. Inga interna diskussioner, ren envishet gjorde att jag klarade det. Det var ganska avslappnande att inte behöva tänka fullt lika mycket på mat och mängder. Att inte behöva ta alla beslut.
Men sen kom lördagskvällen och ångesten med den. All näring min kropp fått flera dagar i rad hade gjort att jag plötsligt hade tillgång till mina känslor igen, och det med besked. En förlamande smärta tog över hela min kropp och själ. Jag kunde inte andas. Jag minns inte vad som ursprungligen orsakade smärtan men jag förstod plötsligt varför jag återigen valde svälten i början av sommaren.
En sådan smärta förtjänar ingen. En sådan smärta leder till att man gör galna saker. Van Gough drack gul färg för att känna sig gladare; jag svalt mig själv bortom alla gränser för att slippa känna.
Och det funkade. Det funkade en hel sommar tills människor i min omgivning började uttrycka sin oro, tills mitt hjärta slutade orka, tills jag blev en frusen boll under två täcken, en fleacefilt, mjukisbyxor, fårskinnstofflor, varm tröja och varm vetekudde, tills jag svimmade mer regelbundet, tills hjärnan blev färgglada explosioner och benen inte längre bar. Tills människor lade armen om mina axlar och frågade "hur är det egentligen fatt? - du har blivit så mager". Det funkade ett tag, tills det började synas vad jag gjort mot mig själv en hel sommar. Det funkade tills jag fick diagnosen anorexia.
 
Det funkar inte längre.
Allt jag vet att det finns en smärta och svärta inom mig som är bortom alla gränser för rimlighet. Allt jag vet är att jag inte äger styrkan att möta den ensam. Allt jag vet är att svält trubbar av alla känslor.
Jag vet att min kropp ger upp. Jag vet att den sakta men säkert dör. Jag vet att jag är underviktig fastän jag inte riktigt kan se det. Jag vet att människor i min omgivning också har problem, men att de har lärt sig andra livsstrategier för att hantera dem. Jag vet att de går vidare med livet, påbörjar avancerade högskoleutbildningar, förlovar sig, gifter sig, väntar barn. Jag vet att jag ännu har en chans att vända detta innan jag förlorar allt jag lyckats bygga upp. Jag vet att jag fortfarande har en chans på livet.
 
Att jag behöver äta för att nå dit. Gå upp i vikt.
Jag vill äta. Det är nog den vanligaste fördomen jag möter: men jag vill verkligen kunna äta. Jag vill verkligen umgås med de människor jag älskar, jag vill kunna beställa pizza och ha en filmkväll med min pojkvän, vill kunna flytta ihop med honom och bygga ett helt nytt och eget liv tillsammans, bygga vår framtid. Jag vill träffa min familj utan att det blir bråk och diskussioner varenda måltid. Jag vill känna mig stark, kunna promenera utan att göra det för att bränna kalorier, jag vill kunna äta mig mätt utan att känna ångest, jag vill kunna ta en extra kvällsfika nu för att jag fortfarande är hungrig men jag Kan Inte.
Jag vill ha mitt liv, jag vill bygga mitt liv, jag vill älska villkorslöst: men jag vill inte gå upp i vikt.
Alla dessa saker jag vill väger mot en sådan till syntes liten sak, men det är dragkampen just nu:
hela mitt fantastiska liv vs. viktuppgång.
 
Och jag önskar jag kunde säga att jag väljer livet och kärleken och tron och hoppet.
Men anorexin övertalar så bra, så trovärdigt. Bara ett kilo till. Bara några hekton till. Bara under 18, 17, 16, 15 i BMI, sen får du äta. Men det är lögn för siffran ändras alltid. Ju mindre jag blir desto mindre måste jag bli.
Det låter ju inte klokt när jag läser mina egna ord, men det är verkligheten jag lever i just nu.
Jag tror att människor i min omgivning underskattar hur svårt det är att gå upp i vikt eller ens känna det som att man går upp i vikt. Det är så svårt. Det är så jobbigt att jag bara vill krypa tillbaka under alla täcken, under alla lager av kläder och filtar och varma vetekuddar och bli det där skalet av skinn och ben (som det sägs att jag redan är). Så jag slopade matschemat, för idag. Jag slopade matschemat tills nästa möte. Jag klarar inte hantera smärtan själv. Jag klarar inte hantera känslan av att (kanske) ha gått upp i vikt.
 
Vikten är inte viktig, det vet jag: Men just nu avgör den hela mitt liv.
Jag har allt att förlora, ändå väljer jag fel.
 

Kampen

För varje steg jag tar mot ett tillfrisknande, skriker anorexin högre och högre.
Igårkväll och idag har det handlat om mitt matschema. Jag har ännu inte klarat av någon stor ökning och de beräknar att jag kommer fortsätta gå ner i vikt på den mängden jag ska äta denna veckan ut, ändå har jag nästan dubblerat (!!) mitt intag sen senaste mötet. Jag har hållit mig till den kalorimängd vi kom överens om (absolut högsta jag kunde tänka mig) i tre hela dagar och det är en sån kamp.
Visst, jag känner att kroppen mår lite bättre men det är också jobbigt:
Jag fryser fortfarande, men ibland hjälper det att ta på tjocka kläder vilket det inte gjorde innan. Min puls är fortfarande låg, men inte sådär FARLIGT låg. Samma med blodtrycket. Jag är trött men inte sådär obeskrivligt trött att jag måste sova i 3 timmar efter en promenad...
Och känslan av att bli större och större fastän jag vet att rent logiskt sett går man ner i vikt sålänge man äter under sitt BMR. Jag äter under mitt BMR men det känns ändå som jag redan är normalviktig, efter 3 dagar. Jag har i alla fall ett antal kg kvar att gå upp minst för att nå en acceptabel vikt. Hur ska jag klara av det när jag känner mig såhär?

Jag försöker tänka på allt dåligt anorexin har lett till:
- Jag är isolerad, ensam, vågar inte träffa vänner för jag är rädd att behöva äta något eller blinkonfronterad vad gäller mina ätstörda beteenden.
- Min kropp har tagit skada, mitt hjärta känns svagt. Jag är yr, går i en konstant dimma, ser suddigt, hör sus, det svartnar för ögonen, hjärtat känns tungt, det är trögt att andas ibland och många gånger har jag trott att jag ska dö men ändå inte vågat söka hjälp för mina fysiska problem i ren skam.
- Jag orkar inte hålla en lång konversation och blir väldigt trött av att bara vara omkring människor (även de jag älskar mest av allt!)
- Det tar knäcken på mina föräldrar att se mig såhär sjuk.
- Jag orkar inte jobba, men vill och försöker ändå, vilket mest blir pannkaka för jag har inte kraften eller den mentala energin.
- Jag har förlorat mig själv: min glädje, optimism, min fysiska styrka, min mentala förmåga, jag är trögtänkt och långsam. Jag klarar inte av att studera. Min rumpa är helt borta. Inga kläder passar längre!! Inte ens nya från butikerna. Allt trillar av eller sitter fult. Jag KÄNNER mig ful och tjock fastän mitt BMI är på gränsen till "allvarlig undervikt".
- Jag klarar inte gå en långsam promenad i skogen utan att ta 2 pauser.
- Allt jag tänker på är mat, dygnet runt, konstant. Jag drömmer om mat och ätande och kan vakna och känna mig jättetjock för att jag smakat en kaka i en dröm.
- Människor tittar på mig som om jag vore ett djur i bur på en cirkus.
- Hela mitt liv står på paus.
- Jag orkar ingenting. Vill mycket men kan inte längre.
- Jag är olycklig.
- Anorexin tog ifrån mig hela sommaren!!
- Jag är garanterad en tidig död och ett extremt tråkigt liv om jag stannar kvar i det sjuka.
- Alla matsituationer är jobbiga och jag är väldigt begränsad i vad jag kan äta. Det frestar på hela familjen.
- Jag gråter mycket och ofta. Vill inte ha det såhär.

Jag hoppas det hjälper. Att hata sjukdomen så mycket att det kan bli ett avstamp för att särskilja mig från den och ta ett steg bort. Små små framsteg.

För det är trots allt sant: man drunknar inte av att trilla i vattnet utan av att stanna där.

Hur vet jag om jag är hungrig?

Som uppföljning till inlägget om vad hunger egentligen är tänkte jag även delge några tips jag lärde mig om hur man lär känna sin kropp och lär känna skillnaden på om man är hungrig eller inte. Texten är baserad på pilatesnutritionist.com:s "Hunger awareness exercise".
 

 
1. Sitt ner.
Sitt i tystnad och känn in hela din kropp. Blunda och rikta ditt fokus på din mage och leta efter tecken på hunger. Lägg händerna på magen.
Kurrar magen? Känns den tom? Vattnas det i munnen när du tänker på mat? Känner du att din ork börjar tryta?
-------------------------> Gå endast vidare till steg 2 om du svarar ja på någon av frågorna.
 
2. Fråga.
Vilken mat ber kroppen om? Är det någon särskilt kategori av mat? Frukt? Någon smak? Salt, surt, kryddstarkt, sött? Något specifikt? Hur mycket mat ber kroppen om: mellanmål eller en hel måltid?
 
3. Välj & observera.
Välj mat. Innan du äter: lägg märke till maten. Notera färg, form, konsistens, textur, temperatur, lukt osv.
När du äter, observera maten innan du börjar äta.
 
4. Ät.
Ta ett bett. Observera hur maten känns i munnen, tugga långsamt. Notera smak, konsistens och hur dessa förändras när du tuggar. Tugga igenom ordentligt innan du tar ytterligare en tugga. Lägg märke till i vilken takt du äter, medvetandegör tendenser att slänga i dig maten. När du ätit några tuggor, känn återigen efter huruvida kroppen är hungrig eller nöjd.
 
5. Kolla läget.
Skatta din hunger. Är kurrandet i magen kvar? Hur är energinivån?
Om din kropp kunde prata, vad skulle den då be om:
- mer? - sluta äta? - det finns inte mer utrymme för mat!
Var det du åt den maten kroppen ville ha (konsistens, smak mm.), och hur reagerade din kropp på hastigheten du åt i?
Oavsett om vi känner efter eller inte så skickar kroppen redan alla dessa signaler till oss, skriver hon. Kalorier är siffror, hunger är en känsla. Att lära sig identifiera den känslan kommer hjälpa dig bra mycket mer än vad kaloriräknande någonsin kan.
"Mindful eating means trusting your body, not a calculator" avslutar hon inlägget med.
 
 
Genom att läsa detta några gånger och testa tror jag att jag kan våga äta mer mellan målen, istället för att vänta några timmar för att "spara kalorier". Min kropp är slutkörd och undernärd. Jag har misshandlat den allt för länge nu och det förtjänar både kärlek och respekt. Jag hoppas att jag snart kommer kunna ge den det.