Här kommer alla känslorna på en & samma gång..

Hehe. 

Tänkte liva upp lite med att likna situationen med en GT-låt, oklart om jag lyckats. 

Det sa PANG. 15.00 ca. Jag blev matt, benen bar knappt, skakig, kallsvett, totalt slut. 
Jag trodde bara det var gårdagen och morgonens målande som tog ut sin rätt. Men efter att ha suttit i bilen 1,5 h insåg jag att dethär är nog ångest & jag har ingen ångestmedicin med mig. Men det hade mamma tagit med (tack!!!!), så jag lyckades fiska fram en tablett ur väskan i baksätet och vilade en stund. Berättade för mamma att det är många jobbiga tankar nu. Många tunga insikter (typ hur sjuk jag varit). 
När man är i det så gräver man ju ner huvudet lite och lägger allt fokus på att få mer makt än sjukdomen. Ock det tar upp precis all vaken (och sovande) tid, så man hinner egentligen inte reflektera så mycket. 
Och nu börjar allt sakta ner. Små saker som var stora då är inte längre så stora. Jag klarar mer nu. Ångesten är en annan. Den handlar om riktiga saker, och inte det anorexin projicerade den till (mat/vikt/kropp). Allt saktar ner men ändå inte. Men det börjar slå mig hur hårt jag kämpat för att överleva anorexin. 
Och det känns mer och mer sorgligt inom mig när jag tänker på anorexi. När jag väl var i det var sjukdomen så stark att sjukare inte innebar något dåligt, snarare tvärt om. 
Det är skämmigt att erkänna, men sant ändå. 
Nu blir jag inte stolt, bara sorgsen. Tänk att denna sjukdomen tagit över mitt liv till & från i 10 år. Och jag är inte ens gammal!!! 
Anorexi är inte att vara speciell. Det är inget speciellt med anorexi- man är bara SJUK och det finns en miljon saker som gör en mer speciell än att vara den sjuka eller underviktiga. 
Jag vill vara mer än så!! 
Mer än min kropp. 

Jag vill vara jag utan en väsande sjukdom. 
Jag vill vara jag utan att känna mig oduglig och otillräcklig. 
Jag vill bara jag och känna att jag förtjänar bra saker i livet. 
Jag vill vara jag och behandla min kropp väl. 
Jag vill känna att den förtjänar det. 

update

Nätterna blir mörka ibland, men solen går upp ändå på morgonen. Det är fint tycker jag. Känns tryggt. Då kan jag våga känna mörkret fullt ut, och veta att det blir bättre. Kanske inte imorgon eller dagen efter det, men nån gång i alla fall. 


Vet ni vad som gjorde mig glad igår?
I väntrummet på öppenpsyk så var det två tjejer som pratade med mig. Det kändes så fint på nåt sätt. 
Idag har jag målat färdigt de flesta väggarna och har bara listerna och en vägg kvar men färgen tog slut hehe. 
Idag åker vi till huset vid havet igen och det ska bli skönt. 
Har inget mer att säga... ha det fint <3

Midnight mood

Hej hej. Här ligger jag i sängen, lyssnar på regnljud i mindfulnessappen och tillåter mig själv att känna för första gången på länge. 

Det har blivit svårare. Tror jag behöver börja med DBT-övningarna igen. Och att skrika ner dagens känslor varje morgon. 
Jag känner mig ledsen och matt ikväll. Mitt liv står stilla men går i 190 samtidigt. Jag gör så mycket saker, rensar, fixar, målar om (!!) hemma (blev precis klar med första lagret färg), sorterar, städar, allt för att liksom slippa känna. 
Men det funkar ju inte i längden. Jag borde ha lärt mig det vid det här laget, men det är svårt när flykt från känslor har blivit en instinkt och inte bara nåt man gör medvetet. 
Jag förstår först efteråt, och då är klumpen redan där. 
Jag har inte så mycket att säga egentligen, behövde bara skriva av mig. 
Ätstörningen försöker mutera ganska mycket just nu, den har väl börjat inse att svält inte är ett alternativ längre (fastän den har tagit bort min aptit..) så nu kommer den fram på andra sätt igen. 
Jag var iväg med min mamma & syster för ett par dagar sedan och vi åt lunch på restaurang. Efteråt gick jag på toa och det var såna där bås ni vet? Där man ser in i gliporna mellan dörren och man ser liksom fötterna på den som är på toaletten. Precis alla ljud hörs. När jag låste dörren till mitt bås flög tankar om att jag lika gärna kunde passa på att spy när jag ändå var där? 
Den flög över mig så fort att jag inte visste vad jag skulle göra. Spydde såklart inte, men ätstörningen påminde mig om att jag under min tonårstid var proffs på att spy utan att det hördes. Dvs jag hade kunnat spy där och då utan att bli påkommen. 
Men VARFÖR skulle jag ens spy? Lunchen var vanlig mat som jag ofta äter hemma (lax, ärtor, potatis) och jag hade ingen ökad ångest varken före, under eller efter måltiden. 
Jag inser att jag aldrig någonsin kan slappna av. Ätstörningen kommer och går i olika skepnader hela tiden och jag måste vara på min vakt för att inte falla för den. 
Förr hade jag nog bara spytt. Fastän jag inte mått dåligt initialt. Bara för att ätstörningen ville det och då kändes det inte som att jag hade nåt alternativ. 
Nu vet jag att jag kan känna en sak men göra en annan. 
Jag kan känna att jag inte borde följa matschemat men göra det ändå. Jag kan känna att juice är förbjudna ock onödiga kalorier men dricka dem ändå. Bara för att jag ska och kan. Jag kan känna mig tjock men ta på tighta jeans ändå. Jag kan ha mardrömmar hela natten om vägningen, len ändå ställa mig på vågen. Jag kan vara livrädd för att gå upp i vikt men göra det ändå. 

Det är nog det viktigaste jag lärt mig. Jag KAN visst göra det ätstörningen inte vill att jag gör. Jag har makten. Inte anorexin.