4:e augusti

Så mycket sorg, ångest, ledsnad. 

Brukar inte vara mycket för årsdagar men den här sitter så djupt, den gör för ont för att inte minnas. 
Fastän jag hade varit sjuk hela sommaren var det den här dagen som det blev bekräftat. Det blev på riktigt. 
Och jag önskar jag kunde säga att jag direkt valde att kämpa för att bli frisk igen, men jag kunde inte. Ville inte. Orkade inte stå emot anorexin. Så jag blev sämre. 
Tappade i vikt vid varje invägning. 
Tappade kontrollen helt. 
Intalade mig många gånger att jag försökte bli frisk, men aldrig helhjärtat. 
Åt lite ibland men sällan tillräckligt. 
Bara speciella livsmedel som var "okej". 
Bara om jag samtidigt räknade kalorierna de innehöll och tränade i kompensation. 
Det tog nästan ett helt år innan jag var redo att lämna sjukdomen bakom mig. Det låter nog konstigt, men anorexi ÄR en konstig sjukdom och jag KuNdE inte ta stegen för att lämna den. 
Men nu kan jag. 
Denhär dagen innebär så mycket sorg för mig. Ett hugg i hjärtat. En kniv i ryggen, som jag själv på nåt vis placerat där. 
Det är svårt att förstå. Jag har svårt för att greppa det senaste året. Vill bara glömma men samtidigt skrika så högt jag bara kan: jag har anorexi. Det är en allvarlig sjukdom. Jag ska bli frisk. Det är svårt. Jobbigt. Men jag kämpar. 

Men jag vet inte om jag verkligen vill att andra ska veta? 
Jag vet inte. Så jag förblir tyst. Fastän det kokar i öronen ligger jag stilla och ser fridfull ut och säger inte ett knyst. 
Önskar jag kunde. Är för rädd. 

Vill släppa taget, lämna bakom. 
Det kanske räcker att minnet är fastetsat i mig och min familj, det kanske räcker så. 
Fastän jag vill skrika och visa bilder på en alldeles för mager version av mig och säga hur hårt jag kämpar. 

Behöver mer bekräftelse på att jag gör det rätta. För ganska ofta känns det fortfarande ovant och fel. 

Kommentera här: