Ekar tomt

Hej hej!

Här har det ekat tomt sen igår. Det var ärligt talat en riktigt tung dag. Så många jobbiga minnen som gör mig så himla ledsen. Men istället för att fastna (för mycket) i sorgen gjorde jag annat istället (tack vare medicin): kollade på Prison Break, bebisgosade, och träffade halva släkten- åt middag på restaurang(!!!) bland massa folk (!!) och kunde äntligen hänga med familjen och släkten som en vanlig person. Jag var så matt av all sorg att jag inte riktigt orkade ha ångest över det?! Och det gick bra. 
Jag märker att jag har mindre ångest för just maten och ätandet nu, men mer ångest generellt? Hjärnan kanske bara skapar massa ångest av ren vana, vad vet jag... hehe. Men jag är bättre på att ta hand om ångesten nu.

Imorgon bär det hemmåt. Jag ska ha möte på psykiatrin igen, jag ska vägas. 
Det där med vikten är så himla konstigt, dels så VILL jag ha gått upp i vikt- men samtidigt vill jag inte att det ska ha rusat upp för mycket- men vill också att det ska gå fort och vara över- jag saknar revbenen och höftbenen och taniga lår, men ibland trivs jag ganska bra i min lite mjukare, varmare kropp. 
Framförallt trivs jag bättre med mig själv som person. 
Jag är mer mig själv igen, fast med pauser. 
Det var längesen jag skrattade såhär mycket. Det var längesen jag kunde röra mig såhär obehindrat utan att göra det för kalorier. Det var längesen jag kunde välja VANLIG läsk- med socker och Gud förbjude: med KaLoRiEr!!!!! - bara för att alla andra gör det, bara som principsak. 
Vanliga människor dricker läsk ibland. Inte varje dag. Men ibland. Och det är helt normalt. 

Att släppa taget om anorexins heliga Pepsi Max är lite läskigt- men också kul och häftigt. Kan inte själv fatta hur mycket pepsi jag brukade dricka. Ibland mer än 1,5 liter per dag. För att döva hunger. För att hålla mig borta från köket. För att vara social utan att behöva äta. För att jag inbillade mig att det var allt jag behövde. 

Lögner som anorexin hittade på. 
Lika sanna som när mammor säger till sina barn att glassbilen spelar musik när glassen är slut, och att man får fyrkantiga ögon av att kolla på datorskärmen. 

Inte sant. 
Sånt kan man ju lära om och lära rätt igen, så jag kan också göra det, fast med sjukdomens lögner istället. 

Imorgon ska jag hem och halva mig vill inte men halva mig vill. Det är jobbigt och alltid ångestladdat innan, men skönt när man väl är där och får prata av sig och får input och förslag på bättre strategier. 

Tur det finns hjälp att få. 
Är så tacksam för allt just nu, familjen, naturen, havet, att få umgås, vänner, mitt jobb, mina mediciner, all hjälp jag får, allt jag klarat mig igenom på egen hand, min diskmaskin, och backtimjan på strandängarna osv!! Finns ingen gräns och det är nog ett bra tecken. 
Allt är långtifrån bra men det har blivit bättre. 

Godnatt fina ni!

Kommentera här: