Här kommer alla känslorna på en & samma gång..

Hehe. 

Tänkte liva upp lite med att likna situationen med en GT-låt, oklart om jag lyckats. 

Det sa PANG. 15.00 ca. Jag blev matt, benen bar knappt, skakig, kallsvett, totalt slut. 
Jag trodde bara det var gårdagen och morgonens målande som tog ut sin rätt. Men efter att ha suttit i bilen 1,5 h insåg jag att dethär är nog ångest & jag har ingen ångestmedicin med mig. Men det hade mamma tagit med (tack!!!!), så jag lyckades fiska fram en tablett ur väskan i baksätet och vilade en stund. Berättade för mamma att det är många jobbiga tankar nu. Många tunga insikter (typ hur sjuk jag varit). 
När man är i det så gräver man ju ner huvudet lite och lägger allt fokus på att få mer makt än sjukdomen. Ock det tar upp precis all vaken (och sovande) tid, så man hinner egentligen inte reflektera så mycket. 
Och nu börjar allt sakta ner. Små saker som var stora då är inte längre så stora. Jag klarar mer nu. Ångesten är en annan. Den handlar om riktiga saker, och inte det anorexin projicerade den till (mat/vikt/kropp). Allt saktar ner men ändå inte. Men det börjar slå mig hur hårt jag kämpat för att överleva anorexin. 
Och det känns mer och mer sorgligt inom mig när jag tänker på anorexi. När jag väl var i det var sjukdomen så stark att sjukare inte innebar något dåligt, snarare tvärt om. 
Det är skämmigt att erkänna, men sant ändå. 
Nu blir jag inte stolt, bara sorgsen. Tänk att denna sjukdomen tagit över mitt liv till & från i 10 år. Och jag är inte ens gammal!!! 
Anorexi är inte att vara speciell. Det är inget speciellt med anorexi- man är bara SJUK och det finns en miljon saker som gör en mer speciell än att vara den sjuka eller underviktiga. 
Jag vill vara mer än så!! 
Mer än min kropp. 

Jag vill vara jag utan en väsande sjukdom. 
Jag vill vara jag utan att känna mig oduglig och otillräcklig. 
Jag vill bara jag och känna att jag förtjänar bra saker i livet. 
Jag vill vara jag och behandla min kropp väl. 
Jag vill känna att den förtjänar det. 

Kommentera här: