Hejdå lugnet

Idag lämnade vi havet, naturen, favoritkossorna, strandängarna, lugnet, trädgården, den blåa himlen och solen. 

Idag var dagen då vi åkte hem för den här gången. Kommer såklart åka tillbaka, kanske redan till helgen, men inte sådär kravlöst som det blir när hela familjen bor där och har en hel sommar att bara vara. 
Fritt från stress och tidpunkter att passa. 
Men hösten närmar sig. Jag brukade älska det. Sommaren innebar mest olika sätt att slippa undan grillkvällar, glass och att visa min kropp. Hösten kom som en välkomnad lättnad. Som en tillåtelse till isolering, heltäckande bylsiga kläder och sorg. 
Men inte i år. I år har jag en klump i magen. Tårar fast bakom ögonen. Vill inte att sommaren ska ta slut. För jag har, för första gången som jag kan minnas, haft en bra sommar trots omständigheterna. 
Var jag än är finns det minnen från en annan tid, minnen som skrapar på hjärtat, minnen som gör ont. Men i sommar har jag åtminstone börjat bygga över dem med nåt annat, nåt nytt. 
Imorgon väntas en ny bedömning om jag kan börja jobba tidigare. Jag har en stor stressklump i hela magen när jag tänker på det. Jag är inte där än. Fortfarande så skör. Konstanta mardrömmar, dålig sömn, klarar inte ens förbereda mer än mina mellanmål (= frukt + knäcke). Jag behöver denna tiden. Den avsatta tiden. Den tiden läkarna har bedömt att jag behöver. Jag behöver komma igång och ta eget ansvar för maten och ätandet. 
Jag går itu av stress inför mötet. Jag går itu inför att eventuellt behöva arbeta när jag inte ens orkar mig ur sängen vissa dagar. Jag går itu av skräck för att det jag lyckats bygga upp kommer raseras, om jag tvingas börja arbeta igen. 
Men det som sker kommer ske. Jag VILL ju tillbaka till jobbet, men inte så skör som jag är just nu. Jag VILL tillbaka till jobbet, men då som en fungerande sjuksköterska- och framförallt en fungerande MÄNNISKA. Det är jag inte just nu. Det är en jobbig insikt men det är min verklighet. Jag blir bättre hela tiden, men det kan raseras på nolltid. 
Sedan jag hittade brevet har jag känt mig så stressad att min aptit helt försvunnit, jag har magkatarr igen och har svårt att behålla maten jag äter. 

Men, "what's coming will come, and we'll meet it when it does"

Nu ska jag sova och hoppas på det bästa. 

Kommentera här: