Känslor

Jag har hamnat i ett läge igen där jag inte riktigt vet vad jag känner. Allt är inte toppen, men det finns ljuspunkter varje dag. 

Jag behöver gråta men vet inte varför. Bara känner klumpen i bröstkorgen, men det kommer sällan någon gråt. Ett par tårar på sin höjd. Kan man gråta slut? Alltså, gråta så mycket över en och samma sak att det inte längre finns tårar kvar?
Jag tror framförallt att jag just nu känner oro inför framtiden och en sorg för det som varit. Med andra ord "reser jag i tiden" som det sägs. Spenderar förmodligen för mycket tid på dåtid och framtid. 
Jag vill gråta för allt som har hänt, allt som har varit- men framförallt för allt som aldrig blev! En hel ungdom som jag inte minns särskilt mycket av. Bara skolsköterskans blick i matsalen, fingrar i halsen på alla möjliga toaletter, skärsår på armarna, ensamhet i skogen, inläggningar, en stark dödslängtan, år efter år av smärta och sjukdom. 
Och jag är rädd för att framtiden inte kommer bli bättre. Jag vet ju att det är jag som styr det. Att jag har makten nu, att göra min framtid annorlunda. Men jag är ändå rädd för att bli ensam kvar. 
Alla andra verkar ha hittat *den rätte* just nu, vara gravida eller gifta sig.. och jag är bara.. själv. Fast i en sjukdom. Klarar inte ens jobba. 
Jag insåg idag att jag för första gången i mitt liv drömmer om normala saker (dvs inte om att dö). Jag vill hitta någon att dela livet med. Kanske gifta mig? Ha barn någon gång? 
Det hade varit så fint. 
Det är inget jag drömt särskilt mycket om tidigare i livet. Har inte haft plats för det. Trodde ärligt talat inte jag skulle bli såhär "gammal". 
Jag börjar inse att jag fått en nystart, på båd mig själv och livet. Jag hoppas jag klarar ta tillvara på den. 

Kommentera här: