Känslor:

Obekväm: för att min mage är svullen 

Sorgsen: för allt jag varit med om 
Skamsen: för att jag gått upp i vikt (fastän det liksom var planen)
Stressad: för att jag inte orkat ta itu med DBT:n och meditationen. För att vi ska ha besök i helgen. För att jag ska vägas på måndag. 
Skuld: för att jag inte orkar hjälpa till mer 
Rädsla: för att pappa är sjuk, för hur framtiden blir. 
Ont i magen: inte en emotionell känsla, men ständigt närvarande. Har en klump i magen, och magkatarr. 
Ångest: tänkte först säga "vet inte varför" men när jag läser igenom punkterna ovan är det ju inte så konstigt egentligen att jag har ångest. Jag är rädd för att psykiatrin ska sluta ta mig på allvar när jag jobbar så hårt för att gå upp i vikt och bli frisk- men den enda som förmodligen tar mig på mindre allvar är nog jag själv. 

Det är viktigt att jag gör detta. 
Viktuppgång är bara första steget. 
Sen kommer hjärnan. Sen kommer hjärnan och en dag ska jag må bra inuti också, inte bara ha en frisk kropp, se frisk ut. 
En dag ska jag må bra och för varje dag jag kämpar så kommer jag närmre mitt friska liv. 

Kommentera här: