Morgonstund..

Jag gillar morgnarna. 

Det är bara jag och fåglarna vakna. 
Jag kan vara jag utan att hålla tillbaka. 
Ibland känns det som att insidan aldrig någonsin kommer må bättre än såhär. 
Men då rabblar jag för mig själv hjärnan kommer sist, hjärnan kommer sist. 
Det stämmer bra för mig. Min kropp har verkligen börjat läka på riktgt. De synliga spåren av anorexin suddas ut. 
Man kan inte längre se att jag är sjuk och det skrämmer mig. Men den tanken kittlas också i magen. Jag behöver inte se sjuk ut längre. Jag behövde det kanske ett tag men inte mer. 
Jag kan vara jag och ha ont. 
Man behöver inte vara underviktig för att få lov. Att ha ont. 
Kroppen är bara en kropp. 
Och jag kan bli frisk.
Kan ha ett helt annat liv, om jag tillåter förändring. 
Minst ett år, minst ett år måste jag stå ut i denhär kroppen, tänker jag. Ett år får hjärnan på sig att komma igen, att läka. 
Det underlättar att ha en deadline. Inte för att jag någonsin vill gå tillbaka till anorexin (största skräcken, egentligen) men tanken underlättar ändå. 

Nu ska jag somna om. 

Kommentera här: