Mötet

Jag är nästan normalviktig nu. Kan ni fatta? Det känns så konstigt för mig. Men samtidigt så självklart. Fy vad hårt jag kämpat för att nå hit. Jag är tacksam fastän det fortfarande gör ont. 

Mötet gick bra. Det var skönt att få prata av sig. Att få ventilera. 
"Du har ju varit ganska superanorektisk" sa hon. Det börjar liksom sjunka in.
Men just nu känner jag nog mer hopp om livet än jag någonsin gjort. Det är fint. Liven kan va fint. Och det förtjänar jag. 

Kommentera här: