När jag älskar mig själv, har jag mer kärlek till andra också

Ångesten har ökat enormt under kvällen, men den slutade ändå bra. 

Öppna fönster, ett silvrigt hav, nästan fullmåne, stjärnklart, komplett tystnad bortsett från syrsorna och stilla vågor på havet.
Vet ni vad jag har tänkt det senaste? Om jag dör nu, av någon anledning, så vill jag att man spelar "öppna landskap" på begravningsceremonin. 
Tidigare har jag haft andra tankar. Då ville jag att man skulle säga "du är fri nu" och även ha de orden på gravstenen, men som det är nu kan jag till och med känna mig stundvis fri i livet. I alla fall på strandängarna här helt utan sällskap, vid havet, i blåsten, och ljudet av vågorna, av att vakna av soluppgången över Östersjön varje morgon, av att vara i naturen hela dagarna, av att lukta på tall, en, backtimjan, gullmora och andra växter som doftar ljuvligt. Jag är fri här. Kan andas här, på riktigt. Sitta på en sten vid piren och se på vågorna som korsar varandra där vattnet bryter. Nästan bli påflugen av svalorna för att jag är så långt ute på udden att ingen människa borde vara där. Höra vattnet. Fåglarna. Kolla på kossorna som betar. Stillhet, magisk natur, och tid att tänka och andas och bara vara. 

Jag är fri här. Så om jag dör nu, önskar jag istället att man spelar just den låten. Jag lyssnar på den varje dag. Som ni kanske förstår har jag haft en del tid till att tänka på just döden. Det känns ändå lite betryggande. Ibland säger jag till mig själv att jag i alla fall måste stå ut till nästa soluppgång, sen måste jag stå ut tills det är läggdags och ibland är jag förvånad att jag fortfarande lever. 
Fanns så många anledningar att inte göra det. Men här är jag. Och jag lever än. 

Kommentera här: