Om mod, hopp och sånt

"Det gör ont för att du fortfarande är i anorexin" säger hon. 

Jag suckar ut, av lättnad. Hon vet. Hon vet och förstår att sjukdomen inte magiskt försvinner med ätandet, med viktuppgången. 
Det var (och är) nog en av mina största rädslor, att mista allt stöd jag har nu, att behöva leva vidare med väsande röster i en normalviktig kropp. 

Det kommer inte bli så, det säger de i alla fall. Och jag har ju levt genom det förut, vet att det är sanning. Om man håller ut, vill säga. Om man vågar stanna kvar när det gör ont, om man vågar fortsätta äta och känna och kämpa mot sjukdomen. 

Idag gick det ganska bra. Min aptit är sämre än vanligt men jag kämpar på, tvingar i mig hela portioner. Är lite less på att inte ha någon direkt aptit, men är samtidigt van. Det går ju i perioder. Ångest ger mig inte precis ökad aptit heller. 
Men idag när jag hade suttit vid havet i nästan 1,5 timme och bara andats så åt jag dadlar för att jag var hungrig!! Ensam hemma. Fastän jag redan ätit mellis. Helt enkelt för att middagen blev senare än vanligt & jag hade rört mig mer än vanligt (var på marknad idag igen haha!!). 

Sånt är livet. Vissa saker är svårare än andra, men fler saker är enklare nu än innan. Jag vågar mer. Avsteg från matschemat (äta mer eller andra saker) ger mig inte lika mycket ångest alla gånger (dvs inte fullskaliga panikattacker där jag gråter och inte kan andas). 
Det är fortfarande läskigt. Jag står på ostadiga ben, men de har gått från att vara kokt spaghetti till kanske tunna, vingliga kvistar? Jag kan lite mer, orkar lite mer, vågar lite mer. Ostadig men en bra bit på vägen. Inte där än men heller inte i början. 


Kommentera här: