A lot can happen in a year

Förra året mådde jag inte bra under julhelgen.  Var stabilt dålig kan man nog säga, men blev ändå sämre och sämre. Var liksom fast och levde i tron om att det var så resten av mitt liv skulle bli. Mitt mål hade varit att ha nått normalvikt vid jul, istället var jag precis så underviktig som när jag fick diagnosen anorexi. 
Målet var att det inte längre skulle göra ont att bada badkar. Att jag skulle kunna äta julmat utan ångest. Att jag skulle känna mig fin. Men så blev det inte. 
Jag var matt, tom, ihålig, och allt för benig för att kunna bada badkar utan början till trycksår längst ryggraden och svanskotan. Och jag frös. En typ av kyla som inte går beskriva med ord. 

Men nu ligger jag i sängen och tar en powernap. Det har gått ett år och det har varit ett av de värsta men också finaste i hela mitt liv. Hemskt för att jag har varit sjuk, fint för att min familj har blivit så tight efter det vi gått igenom. 
Jag är mätt. Har ätit enligt matschemat hela dagen och har därför inte mer ångest än normalt. Har bara behövt 2 ångestlindrande tabletter fastän min maxdos är 3. Jag har skrattat ganska mycket idag. Varit ute i skogen och gått utan att frysa eller vara matt. Utan att vara yr och utan att känna hur långsamt hjärtat slår och hur kroppen inte orkar. 
Jag har badat i mina föräldrars badkar med en badbomb som gjorde vattnet rosa och jordgubbsluktande. Det gjorde inte ont, jag fick INGA trycksår. Kände mig istället lugn, trygg, grounded. 
Istället för att dra mig undan och umgås med sjukdomen, har jag idag varit med familjen och min systerson hela dagen. 

Mycket kan hända på ett år. 
Tacksam för det <3

Kommentera här: