Prata om allt

Jag kan prata om nästan allt med min mamma nu. Det är en sån lättnad. En tyngd som inte längre vilar på bara mina axlar. Att kunna få släppa ut det som annars vilar kvar inuti och bildar så mycket tyngd och smärta i längden. Nu säger jag direkt till mamma när nåt är jobbigt. Det har varit en nyckel till att jag ska kunna bli frisk. 

Idag blev vi båda så frustrerade. En gammal släkting som var skeptisk till #metoo och påstod att män blir uthängda utan att ens vara dömda i domstol. Att många män hamnar i svåra situationer pga alla som kommer fram och berättar nu. 
Fuck. Blev så arg så jag typ kokade inombords. Ville så gärna bara ställa mig upp och säga så mycket. Men det gjorde jag inte. Däremot sa mamma massa kloka bra saker och diskussionen mynnade ut i annat. 

Det är inte ett dugg synd om män som nu får ta ansvar för sina handlingar. De skulle tänkt på sina familjer INNAN de bestämde sig för att utsätta kvinnor för övergrepp bland annat. Det ska inte vila på MINA axlar att skydda mina förövare bara för att målen lades ner innan de ens kom till domstol. Inte MITT ansvar. Ändå tog jag på mig det, ändå klarade jag inte av att anmäla förrän efter flera månader- för att jag inte ville att han skulle få lida. 
Men jag tänker inte så längre. 

Det är inte mitt ansvar. 
I bilen hem från släktträffen kokade jag över. Min kropp och hjärna var helt slut efter att ha hört deras inskränkta och retarded diskussion. Så jag berättade för mamma. Vi båda kokade över. Detta är ju vår hjärtefråga. Det som gjort att jag blev sjuk som barn. Som ledde till depression, självskadebeteende, PTSD, självmordsförsök och anorexi. 

Jag bär inte längre ansvaret för att inte utsätta mina förövare för skam. 
De får bära ansvaret för sina handlingar nu. 
Det enda ansvaret jag bär är att för min egen skull gå vidare med livet och göra det bästa av framtiden. Det tänker jag göra. Det är mitt ansvar. Att hålla mig frisk och välmående och gå vidare. 

Allt annat är bara sån idioti. 
Ilskan la sig efter att jag fått prata ut. 
Nu är jag bara besviken på att inte ens de som stått mig så nära genom barndomen inte förstår bättre, och tacksam för att hela min familj flyttade ifrån det lilla inskränkta samhället för länge, länge sen. 

Godnatt <3

Kommentera här: