Va snäll.

Jag känner mer och mer hur viktigt det är att sprida snällhet. Som när nya AT-läkarn inte hittade rätt skrivare, eller när jag gav bort min lapp på postkontoret till en stressad dam, eller när min systerson fick en för tidig julklapp och han lös med hela ögonen av glädje. 
Att fråga kollegor hur de mår och lyssna på svaret. Att kela lite extra med hunden som lätt blir avundsjuk på husse och mattes barnbarn. 
Att släppa ut nån vid en utfart i rusningstrafiken. Le mot äldre som jag möter. Prata lite extra med patienter. Visa att jag bryr mig. 

Men mest av allt hur jag pratar med mig själv. Om mig själv. Anorexins mardröm går liksom i uppfyllelse nu för min viktuppgång har inte stannat av än. Jag har hamnat över den siffra som jag ändå accepterat som OK. Anorexins mardröm är nu. Men jag är mindre anorexi än jag någonsin var med en lägre vikt än såhär. 
Det är lite motsägelsefullt för det är fortfarande så sjukt jobbigt, men samtidigt inte lika prioriterat som tidigare. 
Ett ont som inte får lov att ta all min vakna tid längre. 
Ett ont som gör lika ont men som jag inte behöver ändra mig för. 
Ett ont som får finnas där utan att jag gör något annorlunda. 

Ett ont. Som finns. 
Som är sjukdomen. 
Men som inte är mig längre. 

Kommentera här: