Aldrig lätt men enklare

Portionsstorlekar är fortfarande förvirrande för mig. Men vissa saker har jag lärt mig. Typ hur mycket smör man ska ha på mackan, och pålägg, och hur mycket ett *lagom* glas juice eller mjölk är. Hur mycket mjölk man ska hälla på flingorna (om någon visat hur mycket flingor det ska vara, vill säga). Jag har lärt mig ta ketchup själv, och när pappa lagar hamburgare har jag lärt mig "fylla" dem själv. Framsteg!! 


Små saker, som blir stora i längden. 
Små steg mot friheten. 


En sorg i mig

.. att jag blev så sjuk denna gången. Att jag inte har massa roliga sommarbilder tillsammans med kompisar i mitt album, istället finns bilder på en utarmad mager sjuk tjej som bara vill ut. Jag reflekterade aldrig då att normala, friska 24-åringar inte spenderade sina semestrar i Spanien med att maniskt räkna kalorier eller att försöka gömma så många ben som möjligt. 

Jag reflekterade aldrig då över vad andra människor såg. Jag trodde nog de såg samma som jag fastän jag ViSsTe att jag var svårt underviktig per definition. 
Jag reflekterade aldrig då över hur friska kroppar är finare än magra. Jag reflekterade nog inte alls, såg mest viktnedgången som att nåt var fel på vågen, inte på mig. Jag reflekterade aldrig över att det var farligt för mig. Jag kunde ju inte göra nåt annat. 
I månader sa jag till mig själv att jag inte kunde äta, det blev min sanning. Jag reflekterade aldrig över varför mamma bröt ihop på golvet framför mig och sa "det är värre att se dig tyna bort än när mina föräldrar dog i cancer när jag var ung". Jag trodde hon var känslig. Så jag kramade henne för det fanns inget annat jag kunde göra. Säga att det skulle bli bättre? Det kunde jag ju inte för jag visste att det var en lögn. 
Varje minut som jag inte låg utmattad på soffan eller bråkade med min familj om mat, spenderade jag på att hitta nya sätt att "bli bättre", att bli värd nåt, att lyckas. 
Med andra ord spenderade jag hemskt mycket tid på att bli sämre, att falla djupare i träsket, och på den tiden KUNDE jag inte göra nåt annat. Hade fullständigt tappat kontrollen, men det kändes som att jag vann. 
Varje gång jag hade rasat i vikt kändes det som att jag vann, fastän det fanns en liten, minimal del av mig som var gisslan inuti sjukdomen. Hon tvingades se på när jag riskerade mitt liv för sjukdomen. 
Det var en plåga, tortyr, att ändå behöva äta "så mycket" som jag kom överens med min psykolog om. Vi förhandlade länge, och kom fram till en alldeles för låg siffra. Hon godtog det, med insikten om att alternativet var ingenting. 
Jag ville leva på ingenting. 
Jag ville känna smärtan av hunger, svagheten av långvarig svält. Jag ville svimma, kollapsa, för det var tecken på att jag ändå "gjorde nåt åt det" som jag brukade tänka. 
Vad "det" var är svårt att definiera, förmodligen en kombination av ångest, rädsla, skam, äckel. 
Det viktiga var hela tiden att jag aktivt jobbade MOT det äckliga som var inom mig, som var jag. Och det gjorde jag. 
Fy fan vad envis jag var. 
Det är ett släktdrag sägs det. Det har hjälpt mina morföräldrar genom smärtsamma cancerbehandlingar, min mamma och pappa genom traumat att överleva förlust av sina föräldrar i ung ålder, min farmor genom 50 år som ensamstående, att bli kvarlämnad med 5 barn och inga pengar, att ta sig igenom operationer, amputationer, genom smärta och sorg. 
Vi är ett släkte som står stadigt. Som inte ger upp. Som gräver ner huvudet och kämpar, lite till. 

Jag grävde ner huvudet men kämpade för fel sak. 
Men min familj säger att det är just den där envisheten som gör att jag klarar behandlingen så bra. 
Som gör att jag på ganska kort tid med ganska små interventioner från psykiatrin, har kunnat vända mitt liv totalt. 
Har hittat rätt sak att gräva ner huvudet i, att kämpa för. 
Som har gjort att jag klarade mig genom  trauma i barndomen, klarade mig igenom suicidförsök, ett decennie av depressioner och ätstörningar, av posttraumatisk stress, med toppbetyg och kompisar och ett bra jobb, universitetsutbildning, en fin lägenhet, egen bil, stabil ekonomi. 
Som gjort att jag ändå blev en (relativt) fungerande och (relativt) trygg person. 

Tills jag blev sjuk igen. 
Tills jag satt i en grå fåtölj för snart exakt ett år sedan och hörde orden "anorexia nervosa" eka, sen jag tappade greppet om verkligheten och inte riktigt fick tillbaka det förrän nästan ett helt år senare. 

Det är en sorg som bor i mig. 
Den kommer nog finnas där länge. 
Men jag vinner ingenting på att älta. 
Det enda jag kan göra nu är att satsa allt jag är på att bli frisk igen och på att förebygga att någonsin bli så sjuk igen. 
Jag vågar. 
Är modigare än jag egentligen klarar. 
Och då går det. En dag till. Och en till. Resten av livet. 
Det är inte lätt, men blir enklare med tiden. Går mer på rutin. På rutin genom smärtan och ångesten, med hopp om ett bättre liv.  

Ångestskalan

Min ångest går aldrig under en trea på en skala från noll till tio. Ofta är den över fem. Ofta vaknar jag med nävarna så hårt knutna om nätterna att jag har ont i varje muskelcell. Ofta blir jag matt av att bara vara i en miljö där andra presterar något (t ex matlagning, diskning, osv) och de gångerna jag själv försöker prestera något, typ diska eller duka eller städa.. så blir jag helt matt efteråt. Vi ska ju ha gäster idag. Jag har plockat, diskat, städat, skakat mattor, tagit hand om hunden typ hela förmiddagen och nu susar det i öronen, ångesten stiger och jag är tillbaka till att bara vilja gråta. 

Orkar inte ha ångest hela tiden, men jag vet ju att det kommer bli bättre. Men det är så utmattande att ständigt växla mellan fight och flight, att ständigt ha stresspåslag fastän det inte finns någon fara i närheten (förutom anorexin i mitt huvud då), att ständigt känna hjärtat slå för fort, känns hur benen skakar, armarna skakar, hela jag skakar, utan egentlig orsak. 

Vi ska ha gäster. Snart. Men jag ligger matt i sängen och hoppas kunna vara människa snart igen. Måste. 
Kan ju inte stänga in mig fler gånger. 
Detta ingår i livet. 
Måste äta med dem, i alla fall. Vara glad och trevlig en stund innan jag går upp, låser in mig och lyssnar på meditationsövningar igen. 
Snälla låt mig sluta skaka. 
Snälla ta bort suset i mina öron, det gör mig galen. 
Snälla låt min puls sakta ner. 
Snälla ta bort strypgreppet ångesten har runt min hals. 
Snälla låt kvällen gå över fort.