En sorg i mig

.. att jag blev så sjuk denna gången. Att jag inte har massa roliga sommarbilder tillsammans med kompisar i mitt album, istället finns bilder på en utarmad mager sjuk tjej som bara vill ut. Jag reflekterade aldrig då att normala, friska 24-åringar inte spenderade sina semestrar i Spanien med att maniskt räkna kalorier eller att försöka gömma så många ben som möjligt. 

Jag reflekterade aldrig då över vad andra människor såg. Jag trodde nog de såg samma som jag fastän jag ViSsTe att jag var svårt underviktig per definition. 
Jag reflekterade aldrig då över hur friska kroppar är finare än magra. Jag reflekterade nog inte alls, såg mest viktnedgången som att nåt var fel på vågen, inte på mig. Jag reflekterade aldrig över att det var farligt för mig. Jag kunde ju inte göra nåt annat. 
I månader sa jag till mig själv att jag inte kunde äta, det blev min sanning. Jag reflekterade aldrig över varför mamma bröt ihop på golvet framför mig och sa "det är värre att se dig tyna bort än när mina föräldrar dog i cancer när jag var ung". Jag trodde hon var känslig. Så jag kramade henne för det fanns inget annat jag kunde göra. Säga att det skulle bli bättre? Det kunde jag ju inte för jag visste att det var en lögn. 
Varje minut som jag inte låg utmattad på soffan eller bråkade med min familj om mat, spenderade jag på att hitta nya sätt att "bli bättre", att bli värd nåt, att lyckas. 
Med andra ord spenderade jag hemskt mycket tid på att bli sämre, att falla djupare i träsket, och på den tiden KUNDE jag inte göra nåt annat. Hade fullständigt tappat kontrollen, men det kändes som att jag vann. 
Varje gång jag hade rasat i vikt kändes det som att jag vann, fastän det fanns en liten, minimal del av mig som var gisslan inuti sjukdomen. Hon tvingades se på när jag riskerade mitt liv för sjukdomen. 
Det var en plåga, tortyr, att ändå behöva äta "så mycket" som jag kom överens med min psykolog om. Vi förhandlade länge, och kom fram till en alldeles för låg siffra. Hon godtog det, med insikten om att alternativet var ingenting. 
Jag ville leva på ingenting. 
Jag ville känna smärtan av hunger, svagheten av långvarig svält. Jag ville svimma, kollapsa, för det var tecken på att jag ändå "gjorde nåt åt det" som jag brukade tänka. 
Vad "det" var är svårt att definiera, förmodligen en kombination av ångest, rädsla, skam, äckel. 
Det viktiga var hela tiden att jag aktivt jobbade MOT det äckliga som var inom mig, som var jag. Och det gjorde jag. 
Fy fan vad envis jag var. 
Det är ett släktdrag sägs det. Det har hjälpt mina morföräldrar genom smärtsamma cancerbehandlingar, min mamma och pappa genom traumat att överleva förlust av sina föräldrar i ung ålder, min farmor genom 50 år som ensamstående, att bli kvarlämnad med 5 barn och inga pengar, att ta sig igenom operationer, amputationer, genom smärta och sorg. 
Vi är ett släkte som står stadigt. Som inte ger upp. Som gräver ner huvudet och kämpar, lite till. 

Jag grävde ner huvudet men kämpade för fel sak. 
Men min familj säger att det är just den där envisheten som gör att jag klarar behandlingen så bra. 
Som gör att jag på ganska kort tid med ganska små interventioner från psykiatrin, har kunnat vända mitt liv totalt. 
Har hittat rätt sak att gräva ner huvudet i, att kämpa för. 
Som har gjort att jag klarade mig genom  trauma i barndomen, klarade mig igenom suicidförsök, ett decennie av depressioner och ätstörningar, av posttraumatisk stress, med toppbetyg och kompisar och ett bra jobb, universitetsutbildning, en fin lägenhet, egen bil, stabil ekonomi. 
Som gjort att jag ändå blev en (relativt) fungerande och (relativt) trygg person. 

Tills jag blev sjuk igen. 
Tills jag satt i en grå fåtölj för snart exakt ett år sedan och hörde orden "anorexia nervosa" eka, sen jag tappade greppet om verkligheten och inte riktigt fick tillbaka det förrän nästan ett helt år senare. 

Det är en sorg som bor i mig. 
Den kommer nog finnas där länge. 
Men jag vinner ingenting på att älta. 
Det enda jag kan göra nu är att satsa allt jag är på att bli frisk igen och på att förebygga att någonsin bli så sjuk igen. 
Jag vågar. 
Är modigare än jag egentligen klarar. 
Och då går det. En dag till. Och en till. Resten av livet. 
Det är inte lätt, men blir enklare med tiden. Går mer på rutin. På rutin genom smärtan och ångesten, med hopp om ett bättre liv.  

Kommentarer:

1 Julia:

Så otroligt fint och starkt skrivit. Livet är inte lätt och det är bara att fortsätta kämpa trots att motivationen inte finns. Var stark! Önskar dig all lycka. Kram

Svar: Men tack fina du. Detsamma!! Kram <3
Falling into self love

Kommentera här: