Fulgråt i nytvättade lakan

La mig i sängen för att meditera. Tände ett doftljus, njöt av hur gott mina nytvättade lakan luktade. 

När jag lyssnade på meditationsövningen och man skulle föreställa sig själv i en tidigare situation då man kände rädsla/ledsnad/skamoch skam och låta känslorna växa i hela kroppen, och sen öva på att känna medkänsla med sig själv, med personen man var i situationen- då började klumpen av tårar i halsgropen byggas på ännu mer men jag kunde inte gråta. 
Det är ett tillstånd jag ogillar: behov av att gråta utan att kunna gråta. 
Har känt så allt för många gånger. En gång gick det flera år utan att jag kunde gråta..

Sen lyssnade jag på youtubevideos om en flicka som pratar till sin pappa som dog i World Trade Center med låten "heaven" i bakgrunden, och då började tårarna sippra ut. Först stilla, sen allt på en gång. Och det är en sån befrielse att kunna släppa ut den där explosionen som bara byggts på inuti. 
Sminkade mig i morse (händer ca 2 ggr/vecka max på sommaren!) men mascaran är mer på mina lakan än ögonfransarna nu. 

Jag låg och fulgrät med öppet fönster och hoppades att ingen skulle höra haha. Har typ ont i halsen efteråt men inombords är det lite lättare att andas. Att finnas. 
Jag behöver tvätta om lakanen igen pga kolsvart kudde, men det känns bra. Eller i alla fall bättre, på insidan. 
Jag vet inte varför jag är ledsen men jag vet att jag är det, jag försöker tillåta mig själv att känna ledsnaden och släppa ut den i gråt. Det är svårt när man vanligtvis springer ifrån eller stänger av. Men man blir ju aldrig bättre om man inte övar. 

Och mina svartrandiga kinder är bevis på att jag börjar bli bättre på att tillåta mina känslor att bara vara. 



Kommentera här: