FYRA VECKOR

Jag höll nästan på att missa det, men jag firar ju 4 veckor i "recovery" som man så fint kallar det på engelska. 

4 veckor av ätande. 
Jag undrar SÅ vad jag väger. 
En del av mig säger att jag har gått upp allt nu, en del vet att det förmodligen inte är sant. 
Förra invägningen var ju lite av en chock, jag har aldrig varit med om att kroppen har reagerat sådär förut. Men denna gången gjorde den det och det var nog ändå ganska bra för mig. Det blev ett tydligt avstamp och jag slutade identifiera mig som anorektiker (och mer som en vilsen själ som inte vet vem hon är). 
Fy vilken tråkig identitet, ändå, att VARA anorexi. Nej, jag är faktiskt hellre mig själv. 
Fastän ångesten tiodubblats så vet jag ju att den kommer ebba ut någon gång om jag tillåter mig att känna. 
Och ikväll slog ångesten till igen, med full kraft. Öronen gör ont, hjärtklappning, ljudkänslig, skrikande anorexi, men någonstans mitt i allt står jag stark (snarare ligger, varm och trygg under täcket med vetekudde på magen). 
Jag lär mig att det går över. 
Som jag sa när nån frågade mig i början, "hur tänker du om det som händer" och mitt svar blev "det är ett helvete, men det är ett helvete som tar slut" i jämförelse med anorexin, som bara eskalerar för varje sekund till slut. 

Jag kan ju inte direkt ge några numeriska resultat på den här månaden, men jag kan säga att jag kommit långt. Jag är inte där än, undrar dagligen om jag någonsin kommer att komma dit, är uppgiven ofta, har svårt att stå ut i denna kroppen, svårt att navigera i denhär världen: den är främmande för mig. 
Men jag vet nu att jag GiLlAr att äta. Mat är gott. Mättnad är obehagligt i början men blir mindre obehagligt efter några veckor, kroppen är fantastisk och kan ställa om så himla snabbt. Jag kommer inte vilja äta äta äta och aldrig sluta- när man tillåter sig själv att äta tillräckligt slutar kroppen skrika sådär. 
Jag kan ärligt talat ibland sakna hur det kändes att äntligen *förtjänat* att smaka typ ett gram av någonting man längtar efter riktigt längre. Jag minns en sommar när jag också hade anorexi (jag har alltså varit frisk flera gånger) och jag var såååå sugen på choklad. Det är givetvis förbjudet för anorexin att man som person faktiskt är sugen på något så "hemskt", men jag brukade lukta på marabou choklad som jag hade hemma?!? Och jag minns LYCKAN jag kände när jag hittade Loka med chokladsmak. Världens bästa uppfinning tyckte jag då, och drack mängder tills jag blev rädd för att vattnet innehöll kalorier. Slutade strax därpå borsta tänderna med tandkräm i rädsla för eventuella kalorier i den... ni hör ju hur irrationella tankarna blir tillslut. Ju längre man är inne i det, desto värre blir de, och man blir så fast i tvångstankarna (btw, tvångstankar är ett symtom på svält- även icke ätstörda personer i svält får tvångstankar!! Fatta hur det INTE hjälper personen med anorexi att slå sig fri!) att det liksom inte går tro på nån annan än anorexin. Fastän man innerst inne VET hur fel hon har. 

Nåja, detta skulle ju inte handla om allt det- jag skulle ju prata om de senaste fyra veckorna. Som sagt, jag vet inte vad jag väger, jag både vill och vill inte veta. Jag är i en liten "måste bli frisk" bubbla, men fy fan vad gött det hade varit att kunna börja köpa en helt ny garderob snart med snygga kläder som jag känner mig fin i! 
Jag börjar vänja mig vid tanken på att vara normalviktig efter att ha varit underviktig och "svårt" underviktig i ett år ganska exakt. 
Jag börjar vänja mig vid tanken på att följa matschemat i flera år framöver. Vid tanken på att jag alltid kommer ha en "alkoholism"-relation till svält, och därför måste jag ALLTID vara vaksam. Kan aldrig hoppa över något av huvudmålen. 
Det börjar sjunka in hur sjuk jag varit, jag sörjer det. Jag är så himla, uttömmande, förfärligt LEDSEN över hur det blev. 
Dessa skulle ju vara de bästa åren, men ända sen jag var fjorton har jag kämpat med ätstörningar i olika former. 
Jag är 25 i år. 
Men jag kan ju inte ändra hur det blev. Bara vad som kommer att bli. 
Kan inte ändra hur jag vägrade ta emot hjälp, hur jag rymde från bilen när mamma och pappa hade burit in mig där för att köra mig till BUP-akuten. Kan inte ändra att jag dolde sjukdomen så bra. Kan inte ändra någonting, bara agera annorlunda nu och i framtiden. 
Jag börjar bli vuxen, på riktigt. 
Jag har fortfarande anorexi. 
Jag är på sjukhuset oftare än jag träffar kompisar. 
Tar fler mediciner än många över 65. 

Men jag ångrar mig mindre sällan nu än för 4 veckor sen att jag valde och väljer att bli frisk. Då satt jag med händerna för ögonen och grät medan mamma la upp första portionen mat jag ätit på så länge att jag inte ens kunde minnas när jag smakade varm mat senast. Nu påminner jag ibland mamma om att jag behöver en frukt till knäckebrödet. 
Det är fortfarande jobbigt, jävulskt jobbigt, men på ett helt annat sätt. De där små konstanta kamperna och den extrema ångesten inför, under och efter varje måltid har skiftat fokus, den har hamnat som en stor klump inom mig istället, är ständigt närvarande- bara mer eller mindre. 
Själva ätandet börjar gå mer på rutin, så länge någon ser till att maten blir gjord, lägger upp portioner, planerar.. 
Jag behöver bara äta. 
Den delen har blivit lättare. 
Jag hoppas klumpen av ångest kan försvinna också, någon gång. 

Men i det långa loppet är 4 veckor inte länge. Rimligtvis har jag INTE gått upp allt i vikt jag behöver- men min kropp mår bättre. Psyket mår bättre men långt ifrån bra. 
Min familj mår MYCKET bättre. 
Jag orkar le. 
Jag orkar till och med skratta ibland. 

4 veckor, med ett helt liv framför mig. 
Allt ska bli annorlunda. 

Kommentera här: