"Hur tycker du det går"

.. frågan som jag får ofta. Av hoppfulla familjemedlemmar som ser hur mycket bättre jag verkar må fysiskt. 

Det är svårt att svara ärligt för jag vill ju säga "det går bra", "snart är jag nog helt frisk", "alla anorektiska tankar och känslor är borta nu"- men det är ju inte sanningen. 
Så ofta förhalar jag, säger egentligen inte så mycket alls eller svarar "jag orkar inte känna efter idag" eller "jag vet inte". För då har jag i alla fall (nästan) inte ljugit. 
Men idag svarade jag ärligt. 
Jag mår inte bra. 
Vissa dagar är okej, andra bara längtar jag efter att de ska ta slut. Ibland känns varje sekund som en smärtsam kola jag bara måste ta mig igenom. Ibland går det okej. Korta stunder kan jag ibland känna hoppfullhet och tacksamhet, styrka och glädje. Väldigt korta stunder, men de finns mer ofta nu än för ett tag sen. 
Mest av allt känner jag ångest, rädsla, ensamhet, oro, stress. Dessa känslor griper tag om mig och tar över varandra under dagarna vilket leder till att jag ofta blir rastlös, för att rymma ifrån. Jag försöker bli bättre på att stanna upp och känna känslorna när de kommer, men nu när jag tänker på det rymmer jag mest hela tiden ändå. 
Jag slipar ned ytan på gamla möbler, målar noggrant fler lager än vad som behövs bara för att hålla mig sysselsatt, jag krattar i trädgården fastän det inte finns så mycket skräp, jag punkt-skurar hela uteplatsen från fågelskit som om det gällde mitt liv, jag plockar iordning efter andra, rensar (maniskt?), planerar, spelar spel och sen är dagarna slut. Sen har jag tagit mig igenom ytterligare en dag utan att behöva drunkna i känslorna. 

Jag behöver börja känna. Grunda. 
Förstå varifrån de olika känslorna kommer. Förstå. Så att jag kan gå vidare. Komma ur den här cirkeln av minst 2 doser ångestlindrande varje dag, komma ur cirkeln att överaktivera mig tills jag blir matt och måste sova, gå igenom för att komma ur. 

Jag måste sluta fly. 

Kommentera här: