Inte på topp

Jag känner självhatet gro. Orkeslöshet växer. Känner mig så vilsen, så otrygg i den här kroppen. På ett sätt vill jag bara veta vad jag väger nu, är så otroligt rädd. Men ändå vill jag inte veta. 


Jag har för höga krav på mig själv säger min familj. De måste säga till mig när det är dags för pauser, jag har inga egna begränsningar. Är frånkopplad min egna kropp, det känns ganska ofta som att jag bara lever ovanför halsen. Hjärnan vill så mycket. Hjärnan måste så mycket, borde så mycket. Jag har svårt för att hitta balans. 
Jag har börjat lägga upp min lunch på tallriken själv, jag vet inte om det är för att jag känner mig redo eller för att jag vill vara duktig. 
Jag är kraftlös men rastlös. Vill prestera. Vill vara duktig. Hjälpa till. 
Jag vill ju vara snäll mot mig själv, tycka om mig själv, behandla mig själv väl. Jag är bättre på det nu- jag äter ju i alla fall, men jag är långtifrån bra på att ta hand om mig själv på ett kärleksfullt sätt, på att inte svära inombords när jag ser min reflektion i spegeln. 
Dagarna kommer och går. Jag är rädd. Så himla rädd för vad framtiden ska innebära. 

Kommentera här: