Smärta

Min hjärna vill räkna kalorier men det vill inte jag. Jag märker hur det liksom sker ändå. Jag räknar omedvetet, utan ansträngning (snarare i ett försök att inte räkna), uppskattar på ett ungefär, och det gör mig galen. Siffrorna snurrar runt runt runt och jag har svårt för att inte höra tankarna. Höra siffrorna. 

Jag vill ju inte veta. Jag vill lita på att mitt matschema är exakt det jag behöver, att mamma lägger upp lagom portioner. Men det känns som jag äter för mycket varje varje varje dag. Och det retar anorexin nåt fruktansvärt. Och när anorexin är förbannad skriker hon högre, ökar volymen, intensiteten på ångesten. Allt gör ondare och jag vill fly. 
Jag ska inte men vill. Det är ju precis det jag gjort i så många år. 
Precis det som lett fram till det som händer nu, sjukskrivningen. 

Jag vill och ska bli frisk, det kommer bara bli kämpigt. Det är okej att det gör ont. 
Siffrorna snurrar runt, runt, runt. 
Det enda jag behöver tänka på är att inte äta för lite. Det är det enda som skadar mig just nu. 
Ångesten borrar in sig i öronen, ger mig huvudvärk av alla öronbedövande skrik. 
Det gör så jävla ont.

Kommentera här: