Panikångest

Dagen började bra. Jag tog stora steg framåt- bredde knäckebrödet till mellis själv, la upp lunchen på tallriken med hjälp av mamma och pappa. Och det gav mig en sån ångest att jag var tvungen att ta en dos ångestlindrande. Det hjälpte och jag kunde meditera en stund och vila, och sen umgås igen. 

Innan middagen åt vi förrätt och det tog inte lång tid förrän jag fick en panikångestattack. Det bara flög över mig och jag kunde nästan inte andas. Hörde liksom ingenting, bara surret. Allt var ologiskt och jag tog dos 2 av ångestlindrande, höll för öronen och blundande medan jag försökte att bara andas djupt. 
Paniken klingade av men ångesten är kvar. 
Jag försöker vrida och vända på det, och jag kom fram till att jag har varit lite bekväm/feg med att göra framsteg senaste veckan. Det har varit skönt att bara få andas lite i allt och grunda. Att känna mig trygg. Att inte behöva ta ansvar. 
Men verkligheten funkar ju inte så, och jag är egentligen den enda som verkligen behöver ta ansvar. 
Så idag bestämde jag mig för att bli modig igen. 
Så jag gick utanför min comfort zone. Hur läskigt det än är, så kommer man ingenstans av att inte göra det. Om jag inte känner ångest just nu betyder det att jag gör något fel- det innebär en massa ångest att tillfriskna från anorexi. Det betyder att man gör rätt; att man går emot. 

Jag behöver gå emot mer. 
Jag behöver göra det som är jobbigt,
behöver känna att jag tappar kontrollen och inse att jag inte gör det. 
Ångest är jobbigt, men det är också ett tecken på att jag kämpar och vinner. 

Kommentera här: