Ett litet tack till psykofarmaka

Vilken jävla dag. 

Ångesten har varig extrem. 
Jag har haft ont, riktigt ont. 
Jag har haft svårt att stå ut,
och ångesten har visat sig på alla möjliga sätt.. brännande känsla i öronen, ljudkänslighet, kokande känsla i huvudet, orkar inte vara i närheten av andra, hjärtklappning, värmevallningar, illamående så jag nästan spyr. 

Har tagit ångestmedicin så många gånger idag att jag insåg att jag behövde hämta ut nya, fastän jag inte trodde jag skulle använda dem alls. 

Sekunderna har känts som minuter, det har varit en jobbig dag. Men kvällen blev bättre. 
Det blir ju så när man tillåter sig själv att ha just dåliga dagar, när man tillåter sig känna: man kommer ut på andra sidan. 
Ångestklumpen är lite lättare att bära på och andetagen börjar komma mer naturligt. 

Jag skäms inte längre för att ta mediciner för min psykiska ohälsa. 
En gång när jag var inlagd var jag så ledsen för att "allt de ville göra var att proppa mig känslolös med mediciner". Jag skämdes. Trodde inte det verkligen kunde hjälpa- felet var ju MIG, inte någonting i mig. 
Men jag hade fel. 
Första medicinen jag testade kanske inte hjälpte, men den andra gjorde det. Den ändrade mitt liv. Jag fick sova igen. Fick känna något annat än djupa dalar. 
Och det gav mig nog med livslust tillbaka för att jag skulle orka själv. Men jag skämdes. 
Nu skäms jag inte. 
Jag tar emot allt som kan hjälpa.
Skulle inte tacka nej till medicin mot lunginflammation eller cancer, så varför skulle jag tacka nej till medicin för mina psykiatriska sjukdomar? De är fullt lika viktiga, lika allvarliga. 

Jag skäms inte längre. 
Tänker snarare på hur fantastiskt det är att jag kan få sova bättre om nätterna, kan få hjälp att återställa balansen av kemikalierna i hjärnan så jag inte behöver vara deprimerad, hur bra det är att jag klarar av att stå ut med ångesten jag får från att bryta mig ur anorexin genom att ta en tablett mot ångest. 

Det skulle aldrig funka om mediciner var all vård jag fick. 
Samtalsterapi och självhjälpsböcker, meditation och stöttning från min familj är grundpelarna som hjälper mig bli frisk, men medicinerna gör att jag orkar stå ut att fortsätta. 
Och det är ju värt typ allt egentligen. 

Kommentera här: