Hunger

Efter 10 dagar av att vara obehagligt över-mätt, upplevde jag idag något nytt: hunger. 

Man kanske kan tänka sig att jag var hungrig hela tiden när jag svalt mig själv, men så var inte fallet. Jag var extremt fokuserad på mat, drömde om mat, fantiserade om mat; men jag kände mig sällan hungrig (bara ett enormt sug). 
Idag har jag ätit enligt matschemat, men strax efter mellis 2 började magen kurra. 
Idag har jag hittills ätit: 1 macka, 1 skål yoghurt (normal fettprocent) med havrekuddar, 1 glas mellanmjölk, 1 knäcke + en nektarin, 1 normalportion köttfärssås och spaghetti med morot till, 1 stor macka och 1 äpple... ÄNDÅ SKRIKER MAGEN. 
Jag har läst om extrem hunger (och upplevt den vid tidigare försök att bli frisk) när man tillfrisknar från en restriktiv ätstörning. Men det är alltid lika läskigt att "ge upp" och äta extra, utöver matschemat. Det känns som att jag förlorar kontrollen, som att jag hetsäter, som att jag kommer vilja äta mer och mer och gå upp alldeles för mycket i vikt. 
Av både tidigare erfarenheter OCH genom att läsa fakta om detta, VET jag att det inte kommer bli så. Jag känner mig rädd och osäker och vet inte om jag ska äta efter hungern mellan målen. Det är läskigt, jag är rädd för att vara hungrig, för att VILJA ha mat. 

Men jag vet ju egentligen att det inte finns nåt som heter "för mycket" kalorier när man ska bli frisk från anorexi. Normala, friska människor äter när de är hungriga. Så jag viskade till mamma "jag är så hungrig att det kurrar i magen- känn!" och hon gav mig en skål yoghurt med granola. Och här sitter jag nu, mindre hungrig men inte mätt, rädd rädd rädd för vad som ska bli av dethär. Hunger är läskigt. Men det är ju bara anorexin som tycker det, egentligen, och henne ska vi ju ändå ha ihjäl. 

Ny dag nya tag

Idag är en ny dag. Jag vaknar med hopplösheten kvar som en stor klump i magen. Ny dag, nya tag, säger jag till mig själv. Jag visste ju att denna resan skulle bli jobbig. Det visste vi alla, så varför vill jag backa ur nu när jag väl börjat, när jag väl börjat dra av plåstret?

Att bli frisk från anorexi KOMMER göra ont, att göra det snabbt ger starkare och svårare ångest för tillfället, men totalt sett mindre ångest och lidande i längden. 
Jag ska ju göra dethär snabbt. 100% och aldrig mer låta anorexin välja, eller ta över. 

Jag tror att det är nu jag behöver bara gräva ner huvudet och köra på. Det värsta som kan hända i livet är inte kalorier och kroppen är bara en kropp. Jag, den RIKTIGA JAG, vill bli frisk. Så jag vaknar upp till en ny tung dag men väljer att kämpa istället för att fly. Och överlåter allt ansvar till de som finns omkring mig, som orkar när jag vill ge upp. 

Svart och tungt och hopplöst

Det har varit en jobbig dag. 

Först hade jag terapi, och det tar alltid så mycket kraft. Jag spänner mig innan, sover aldrig riktigt bra pga mardrömmar, och när jag väl varit där blir jag lättad, men framåt kvällen brukar jag vara känslig, skör och uppgiven. 
Jag vet inte varför det blivit så, men det är jobbigt nog att dras med tankarna, spendera tid på vuxenpsyk, i väntrum, att förklara och prata om känslor fastän man egentligen inte riktigt vet VAD som är känslor, vad som är sjukdom, vad som är förnuft. 
Sen åkte jag bil, länge länge. Sen tyckte jag mamma gjorde alldeles för oljig middag och det gav mig en ångest som aldrig riktigt gick över eller lättare ikväll. Jag försökte distrahera mig, på flera olika sätt, men blev bara mer och mer utmattad så nu ska jag försöka sova bort den. 
Imorgon är en ny dag, en ny chans, säger mamma. Jag ber henne gå ut från rummet, för allt är så jobbigt och jag behöver vara ensam med känslorna för att kunna förstå dem, kunna hantera dem. 
Vem försöker jag lura? Min enda fungerande strategi är att sova sova sova bort dem. Jag vill somna nu och vakna frisk. Men det kan man inte, sägs det. Jag skulle förmodligen bara hamna i samma hål igen, i samma sjukdom. 

Jag vill ut men orkar inte kämpa mer. Det är strömt, jag har bly i benen och havsvatten i hela lungorna. Jag vet inte vilket håll ytan är åt längre. Men en allvarlig undervikt känns viktigare att behålla än någonting annat, till och med viktigare än att ha ett hjärta som orkar slå (puls under 40 är väl inte så farligt och vad gör det om man svimmar flera gånger om dagen?!) och det skrämmer mig. Men det skrämmer mig inte tillräckligt för att vilja tvärvända igen, och gå tillbaka till anorexin.