It's a constant cycle of breaking and healing, hurting and feeling, fixing and mending, this journey is never ending

Det gick bättre ett tag, sen gick det sämre, sen gick det bättre igen och sen sa det krash och jag tog slut.
Jag krashade, och som jag alltid gör när jag krashar så vänder jag mig till sjukdomen. Det borde jag inte gjort.
Jag vill lära mig hantera känslor utan att svälta mig själv och jag vill våga känna igen.
 
Det vågar jag inte.
Inte idag,
inte imorgon.
Men kanske 
dagen efter det?