Jag är så arg att jag kokar!!

Alltså vet att jag har sagt detta MÅNGA gånger, men det verkar liksom inte räcka. 
FUCK YOU DIET CULTURE!!!!!!!!

Fick hem en klänning jag beställde från Nelly i helgen. Såg jättefin ut. Det stod att den var i normal europeisk storlek så jag beställde samma storlek som jag har i ALLA kläder. 

Hämtade ut den idag. 
Såg framför mig hur fin jag skulle känna mig på julafton. Istället utspelade sig följande: 
Tar spänt på mig klänningen. Den ser verkligen jättefin ut!
Drar upp klänningen och börjar dra upp dragkedjan. Inser dock att det ALDRIG kommer gå. 
Kraschar. 
Ser mig själv i spegeln och säger jävla fetto. 
Går under av självförakt. 
Anorexin skriker HÖGT. 
Slänger av mig klänningen, tar på mig pyjamas, gömmer mig under täcket. 

Använder alla distraktionssätt jag lärt mig. 
Försöker "kolla fakta" som min psykolog lärt mig. 
1. Alla storlekar skiljer sig enormt. Att denna inte passade säger ingenting om min kropp. 

Så jag gick upp ur sängen. Gick ut till hallen och tog upp klänningen. Kollade på den med icke-anorektiska glasögon och insåg att den typ precis KANSKE hade suttit ok när jag var som svårast sjuk i anorexi. 
Och då hade jag aldrig tagit på mig den oavsett, för jag hade ingen ork och ingen glädje och inga vänner kvar, och undvek sociala sammanhang till varje pris. 

Så NEJ nelly. 
Detta är inte ok.
Fuck er för att ni bidrar till den smalhets som finns i vårt samhälle. 
Fuck ALLT och ALLA som gör det. 
Det kanske inte var ert fel att jag blev sjuk i anorexi- MEN det är (bland annat) ert fel att det är så svårt att bli frisk. 

Over & out. 

Ångest

Denna ångest. Den har totalt eskalerat det senaste. Jag blir allt mer skakig och begränsad av den. Det är jobbigt och jag blir på nåt sätt ännu mer skör då. 
Jag vill gömma mig så ingen kan se mig. 
Jag vill inte känna såhär längre. 

Men nu är det ångest i princip dygnet runt, och när kroppen inte orkar längre så somnar jag korta stunder för att vakna till... mer ångest. 

Det MÅSTE va värt det. 
Jag vill, kan SKA bli frisk. 

JA.

Idag kändes det OK på jobbet. Eller MER än ok. Jag kände mig bekväm och trygg och glad och inte totalt slut när jag kom hem!
Att jag spenderat hela förmiddagen innan med att skaka av ångest och ha öronproppar vid måltiderna, försöker jag glömma. 
Jag har dessutom sovit relativt gott inatt och vaknade utvilad. Tänk vad små saker kan göra skillnad!
Oavsett hur morgondagen är så klarade jag idag. 
Och det måste jag komma ihåg. Det är värt så mycket med små korta stunder där jag kan fungera som människa. 

Kram på er 
Hoppas ni också haft en fin tisdag