Det måste gå

Ikväll mår jag helt okej och jag kan inte minnas sist det kändes så. 
Jag har börjat skriva ner mina känslor i en anteckningsbok, för jag har blivit jättedålig på att faktiskt KÄNNA mina känslor och inte bara rymma ifrån dem. 
Hade så mycket ångest efter jobbet. Den förlamar mig, och tömmer mig på energi. Jag måste lära mig att andas när jag är där. Måste bli bättre på återhämtning. 
Jag vill bara må helt okej lite oftare. 
Men jag börjar bli trött nu. 

Om igen.

Status quo. 
Inget händer 
Inget vänder 
Kan bara ha mascara 
På övre fransraden
Annars försvinner den
Fort fortare fortast.

Det gör fortfarande ont
(sluta älta)
Det är fortfarande tungt 
(kanske blir det aldrig bättre)
Kolla fakta 
(källkritik är svårt när anorexin äger halva mig)


Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta 
vet inte om jag vill eller orkar eller kan. 
Vill bara prata prata till världs ände 
Men du säger att jag pratat klart och det slår knut 
i mig då blir punkter där det bara var komma, egentligen. Egentligen tar de aldrig slut, mina tragiska historier, men jag måste hitta punkten nu säger du. Måste sätta punkt och börja om bygga nytt bygga om. 
Annars blir det aldrig bättre. 

Utmattning.

Idag är en "sån" dag. 
Morgonen var bra men sen dess har knappt kunnat hålla ögonen öppna. 
Sover mest. 
Mycket ångest. 
Ännu tröttare av ångestdämpande. 
Svårt att tänka. 
Svårt att fatta beslut. 
Orkar liksom inte vara närvarande. 

Men det är nog okej. 
Det får lov att vara så ibland. 
Fick en klump i magen när jag åkte hem från skogspromenaden, och genom stan. Så många sjuk-minnen här. I varje vrå av stan. 
Alla tvångspromenader. 
Alla ställen jag nästan kollapsade på. 
Alla ställen jag bara satt för att spendera tiden den första månaden av sjukskrivningen. 
Tunga minnen. 
Men fina, också. 
Minnen från när jag faktiskt började kämpa på riktigt. Från när allt var en konstant pest men ett litet hopp började byggas upp inuti om en bättre framtid. 
Kärleksfulla minnen. Nätter då jag ringde mamma och bara grät och hon tröstade mig. Alla gånger då min familj älskat mig så villkorslöst trots att anorexin inte gjorde mig till en trevlig eller älskvärd människa. 
Jag börjar mer och mer förstå att jag är i en annan fas i tillfrisknandet nu. Det är inte nödvändigtvis anorexi-ångesten som gör att jag mår dåligt, snarare ledsamheten över hur sjuk jag varit utan att egentligen fatta själv. Tunga minnen från en tid jag både vill glömma men hålla fast vid. Oftast är jag mest urladdad och utmattad utan att veta direkt varför. Jag är frustrerad för all ork jag fortfarande saknar. Men det är inte konstigt, säger de. 
Inte konstigt, jag måste vara snäll mot mig själv. Ha tålamod. Det gör ont att bli frisk. Men det gör inte lika ont sen när man ÄR frisk. De säger det och jag vill vill vill tro dem.