Kvar.

Idag kände jag att den riktiga jag kanske finns kvar någonstans långt inne. 
Jag stötte på ett akutfall och kunde hantera det bra. Fick till och med beröm av kollegor. 
Den gamla jag brukade älska sådana händelser där allt ställs på sin spets och det handlar om liv och död. Jag brukade älska att få finnas där för patienter vid deras mest sköra tillfällen i livet. 
Sen började det dränera mig istället, förmodligen för att jag aldrig tillät mig själv varken tillräckligt med mat, vila, eller kärlek. 

Det börjar jag lära mig. Hur viktigt det är att prioritera min egen återhämtning för att kunna prestera på jobbet. För att kunna må bra på jobbet. Stressen i sig med akutsjukvård är inte den som jag mår dåligt av, det som gör att jag blivit utmattad är mellanstressen. Att ha många som samtidigt kollapsar, att möta personer med svåra cancerdiagnoser och inte ha tid att sitta ner med dem och bara finnas där när de behöver det. Att aldrig hinna göra tillräckligt för patienterna, utan dras mellan så många att jag inte kan känna mig nöjd själv (även om patienter varit nöjda). 

Så nu lär jag om och lär rätt. 
Stress är inte farligt om man kan hantera den och göra den till sin vän. Långvarigt stress däremot, och känslan av att vara otillräcklig, DET skadar mig mest av allt. Och det tänker jag inte längre acceptera. 

Jag blev jättetrött efter händelsen när allt ställdes på sin spets. 
Jag somnade nästan på jobbet. 
Hade då varit där en timme. 
När jag kom hem orkade jag knappt stå. Av utmattning. 

Det är läskigt när kroppen säger ifrån. 
Men också häftigt. 

Så tack kroppen. Tack för att du skriker högre när jag inte lyssnat på dig från början. 
Tack för att du ser till att jag lyssnar på det du säger, och tack till mig för att jag blivit bättre på just att lyssna på min kropp. 
Det är viktigt. 
Jag är viktig. 
Jag är värd allt bra. 

Det är du med. 

Kommentera här: