Kanske första tecknet

Det var så skönt att få prata ut lite mer på mötet på psykiatrin idag. Det behövde jag verkligen, och det kommer inte dröja lika länge mellan mötena denna gången. Vikten går fortfarande upp upp upp vilket är sjukt jobbigt. Vet inte hur jag ska beskriva det, men min hjärna (i alla fall anorexin) är helt övertygad om att det kommer fortsätta, att jag kommer explodera till slut. En annan del, kanske den del som varit bortglömd under alltför lång tid, börjar ibland tänka att denna nya kropp Kanske kan vara okej att leva och bo i?
Det är en svår balans, och oftast litar jag tyvärr fortfarande mer på anorexin än mitt friska jag. Ångesten är nästintill konstant, och när jag inte är vaken och känner den så besöker den mig i mardrömmar. Men det måste vara värt det.
Min familj stöttar mig fortfarande väldigt mycket. Särskilt mamma börjar förstå vilken ständig kamp det fortfarande är. Det betyder så mycket. Min psykolog berömde mig också idag, det var skönt, särskilt eftersom det känns nästan mer och mer hopplöst. Kanske har jag sådan konstant och stark ångest just för att jag är så bra på att gå emot anorexin? Jag hoppas det. Och jag hoppas hon har rätt när hon säger att jag kommer slippa den mässande anorexin i huvudet när jag blivit frisk, att anorexin inte MåStE komma tillbaka vartannat år som den gjort i mer än ett decennium nu.
Det är skönt att de omkring mig försöker ge mig hopp.
Allt oftare tänker jag att jag kanske inte ser "så illa" ut ändå.
Att det är okej att mina lår nuddar varandra, för jag har en rumpa nu, och mina kinder är inte ihåliga och inte mitt liv heller. Minns ni när jag skrev om att jag ville byta ut hela min garderob (alltså innehållet)?
Jag har jobbat på det under hösten. Jag har köpt 2 par byxor, flera toppar, och en fin kofta bland annat. Även nya underkläder. Och det som chockat mig nästan mest av allt är hur jag fortfarande har samma storlek i de allra flesta plagg- samma storlek jag hade när jag var farligt underviktig. Ingenting satt fint eller bra då, nu sitter kläderna oftast bättre. De hänger inte, och jag behöver inte fästa byxorna under tighta linnen.
Jag åkte till stan idag, och i ren slump ramlade jag över ett par jeans och en topp som jag själv tyckte satt SÅ FINT på mig!!!!! DETTA HÄNDER INTE, fast idag gjorde det just det. Jag känner mig så fin nu när jag har kläderna på mig. Jag fick gå upp 2 midjestorlekar i jeansen, men jag vet ju att storlekar är olika i typ alla affärer, och byxorna i 2 storlekar mindre passar fortfarande- detta var också en viktig händelse för mig!
Alltså tänk att man kan få känna så. Under så lång tid har jag bara hittat kläder som "dolt" de delar av min kropp som jag hatat mest- idag köpte jag jeans som FRAMHÄVDE mina former, min kropp. Och jag känner mig både stolt och nöjd och glad för det (fastän jag inte tänk shoppa mer..).
Dessutom (!!) åt jag idag middagen helt själv för första gången sedan i somras. Fick med mig en matlåda hem från mamma och pappa. Det kändes också som ett så viktigt steg. Fick sån ångest att jag behövde ta en extra tablett, men det var ändå så värt det, att liksom känna att jag klarar mig mer själv nu än tidigare.
Jag vet att jag borde ta mer eget ansvar gällande matlagning också, men än så länge finns faktiskt ingen kraft över till det.
Jag ska försöka få till det LITE oftare i alla fall, det behöver ju inte vara något avancerat..
 
Det var det :)
Kram på er!

Mod.

Nu har jag dragit ut på det ett tag... men idag tog jag tag i det. För ett par veckor sen fick jag annons i ett mail om ett jobb som skulle vara väldigt bra för mig just nu! 
Dagtid, mån-fre, inga röda dagar. 
Idag fann jag modet att söka det. I vår är det 4 år sen jag började där jag jobbar nu.. så detta är ett stort och läskigt steg! Men viktigt. 
Tänk att kunna GÅ till jobbet på 5 minuter!! 
Vilken lyx. 

Nåja. Nu väntar jag nervöst på att höra något, fastän det är en vecka kvar innan de tar bort annonsen. 
Det är ju ett attraktivt jobb mitt i city så tror många kommer söka tjänsten... hoppas ändå jag har en chans. 
I övrigt rullar det på med jobb, detta är min fjärde vecka. Är fortfarande väldigt matt i huvudet. Det kokar över i hjärnan. Jag behöver tystnad. 
Men det går bättre. Den senaste veckan har varit lite bättre. Mindre anorexi-ångest. Mest generell ångest. Kroppen känns inte lika otymplig. Tyckte jag såg riktigt fin ut idag. 
Det pendlar. På måndag är det vägning igen och då brukar mitt humör dippa, men vi får se hur det blir denna gången. 

Nu är det dags för mellis. 
Kram <3

Me too

Åtta år, och fasthållen i en fåtölj. Någon håller för min mun så mina skrik tystas ner. Flera andra händer gör något annat. 
Nio. Fotbollsskola. En jämngammal kille kallar mig slyna, fastän jag bara stod stilla och lyssnade på ledaren. 
Tio. Slöjdläraren smeker handen från axeln till rumpan varje gång han ska förklara något för mig.           
Tolv år. Är på ett fik med en kompis. Någon taffsar på våra rumpor när vi går förbi.
Tretton. Slöjdläraren på nya skolan gillar också att taffsa. 
Fjorton. På en lokal festival. En kille står bakom och tar tag i min rumpa. Han viker av med blicken när jag vänder mig om. 
Femton. På skolbussen. En äldre man drar handen upp och ner runt min toffs och stönar. Killarna bredvid skrattar. 
Sexton. Är i ett förhållande med en kille som är omtyckt av alla. Han tvingar mig till saker jag tydligt säger nej till. Ibland vaknar jag av att han gör saker med min kropp som ingen borde behöva vara med om. Jag försöker göra slut i ett halvår men han vägrar acceptera det. 
Sjutton. Klassresa till Berlin. På en klubb närmar sig en äldre man och taffsar. Jag slår honom hårt i magen och först då går han därifrån för att försöka sig på de andra tjejerna i klassen. 
Arton. Studentnatten. De "coola" killarna som var vän med mitt ex som utsatt mig för både ett och annat berättar för mig att de hört att jag inte ville gå ner på honom. De har hört allt han gjort. Lyckan försvinner och hela min insida fryser till is. Jag går gråtande därifrån. 
Arton och ett halvt. Jobbar extra på en restaurang som serverar alkohol. En äldre, full man vill "kramas", det vill inte jag. Han tar inte ett nej. Jag får 500kr i dricks som jag smusslar tillbaka i hans jacka när han inte ser. 
Nitton. Börjar på universitet, men under vårterminen hinner första traumat ifatt mig. Jag blir inlagd på psykiatrin i 9 veckor efter att ha försökt ta mitt liv. 
Tjugo. Träffar en kille som verkar vara mitt livs kärlek. Livet börjar kännas värt att leva. Jag vågar för första gången berätta om vad jag varit med om, och han stöttar mig. Jag försöker för första gången bli frisk från anorexin. MEN:
Tjugoett. En tidig januarimorgon och jag har precis hämtat min pojkvän från centralen. Han bor 100 mil bort och vi har längtat efter att ses. Klockan är bara 5 när vi kommer hem till min lägenhet och först då tar jag min sömntablett, har varit vaken hela natten i väntan på att han skulle komma. Då händer det ofattbara. Han som alltid varit känd för att vara snäll, mjuk, för att vara naturnära, kärleksfull... våldtar mig, fastän jag sagt nej nej nej, men jag kunde inte göra motstånd. Trött av medicinen, förstenad av skräck. Han lyssnade ändå inte. Där gick mitt liv i kras. 
Fortfarande januari. Jag åker till psykakuten för jag vet inte var jag ska ta vägen. Min pojkvän är kvar i min lägenhet, jag springer för livet därifrån. På psykakuten får jag prata med en kvinnlig sjuksköterska och får ett rum jag kan vara i tills en läkare hinner träffa mig. Tiden går och till slut finns inga tårar kvar. En manlig läkare träffar mig, han är ung. Säger "jag hoppas du vet att inte alla killar gör sånt här, men jag är ledsen att det hände dig" och jag är för rädd för att säga emot honom, tror att han bara säger så för att det liksom är så man SKA säga. Blir tillfrågad om jag vill anmäla honom, men kan inte svara på det- han är ju mitt livs kärlek. De säger att OM jag vill anmäla honom måste de ringa dit polisen så att de kan fota och vara med på en gynundersökning som sedan ska vara grunden för polisanmälan. Jag kan inte. Vågar inte. Orkar inte med tanken av att behöva klä av mig inför någon just där och då. Älskar ju honom fortfarande, ändå. 
21. Vår. Jag beslutar mig för att till sist anmäla honom. Beslutar att jag är värd bättre. Blir väl bemött av polisen, men ändå frågar de mig vad jag hade för kläder på mig. Jag känner mig så förnedrad när jag berättar att jag hade en ful heltäckande gammal pyjamas. De frågar efter bevis, efter någon som kan ha sett det. Jag svarar att jag i ren chock slängt ut både pyjamasen, trosorna han dragit ner, lakanen och täckena vi låg under och brutit all kontakt med honom, och att det inte var någon mer i min lägenhet. Men att han lovat att vara ärlig om de bara tagit honom till förhör. 
21. Sommar. Får brev från polisen. De tror på mig men kan inte fälla honom pga att ingen annan sett vad som hänt, fastän min fd pojkvän erkänt via både sms, chatt och lovat att berätta sanningen för polisen. De hade fått kopior på allt, men han blev aldrig hörd. 

Detta är inte allt. Långt ifrån allt. Men det är det jag orkar med att skriva ner idag. Vi behöver förändring. 
Jag behöver förändring. 
#metoo