Det är många minnen nu.

Mycket som bubblar upp. Ångesten drar ihop halsen igen, det blir svårt att andas. 


Hur inga matlådor blev uppäta, hur vattenmelon var det enda jag kunde äta, hur jag plötsligt var vegan och inte kunde äta nåt utan att "få ont i magen", hur allt bara rasade, det starka självhatet, hopplösheten i väntan på att psykologen skulle ringa upp, maktlösheten när hon sa att jag var tvungen att börja äta, hur vikten blev lägre och lägre, hur jag ändå inte såg någon skillnad, hur jag maniskt vägde all mat, hur vattenmelon byttes ut till fettfria popcorn. En middag kunde vara 10 gram (färdigpoppade), 15 gram om jag "lyxade till det". Sen var det bara kokt broccoli. Det var svimningar, hela världen gungade, jag skakade och frös konstant, men kunde ändå inte se hur liten jag var- jag märkte bara förändringen i hur folk såg på mig. Först chocken, och sen de ledsna ögonen. Och bråken. Bråken hemma. Hur jag rev upp och slet itu hela familjen men inte klarade agera annorlunda. Hur jag skyddade min sjukdom till varje pris. Hur jag åt "lyxmiddag" gjort av 200 g broccoli och 50 g champinjoner dagen innan första mötet på psykiatrin, men blev mätt halvvägs in och inte klarade upp och det gav mig ännu mer panik för att jag då inte kunde räkna exakt hur många kalorier jag fått i mig. Hur jag aldrig vågade dricka vatten efter klockan 20 fastän det brände i halsen, i rädsla för att gå upp i vikt. Hur hela världen var suddig och konstig och fel, hur jag satt mittemot ett välkänt ansikte och blev diagnosticerad med anorexi men totalvägrade acceptera det. 
Jag mådde dåligt men kunde INTE ha anorexi. 

Tänk om jag förstått vidden av det då? Tänk om jag vetat vilket jävla helvete som låg framför mig. 
Minnen tränger fram, och jag känner mig sorgsen när jag tänker på dem.. när en läkare mötte mig på IKEA efter att inte sett mig sen början av sommaren, och han såg så chockad ut att jag skämdes ihjäl. Efter det började jag dölja mig i bylsiga kläder, men det fick mig nog bara se ännu mindre ut. Att jag ens levde kändes overkligt, jag var jag men ändå inte- levande fast mest död. Och så kändes det länge. I månader gick det upp och sen ner, och upp och ner. Måendet var ungefär detsamma, vikten pendlade alltefter mina försök att bli frisk och sen paniken som fick mig svälta bort ännu mer. 
Sen gick det bara ännu mer utför och min kropp orkade inte mer. 
Det var först då jag slutade tänka att vården jag fick inte var rätt för mig. Det var då jag insåg att det inte spelar någon roll alls vad det är för vård jag får om jag inte själv väljer att ta emot den. 
Det var många besök på psykiatrin där jag bara "mm jag försöker äta mer" fast det var ju ren lögn. Det enda jag gjorde var att hitta nya sätt att bli ännu sjukare. Men jag var för sjuk för att förstå det. 
Sen kom en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag hade varit på ännu ett möte men kände bara en större hopplöshet och jag hade tappat orken totalt. Jag var trött på livet. Så jävla äckligt trött. Jag ville ge upp men nåt brann inom mig. Min psykolog fortsatte truga mig, hon gjorde allt. MEN JAG KAN INTE ÄTA MER!!! utbrast jag till slut. 

"Du kan visst. Men inte när du säger till dig själv tusen gånger om dagen att du inte kan. Du kan göra vad du vill". 

Jag gick därifrån med ett matschema i handen med tankar på hur jag mest effektivt skulle ta mitt liv. 
Mamma hämtade mig. Jag kunde inte längre köra bil. Kunde knappt stå upp. 
Väl hemma låg jag bara utmattad på sängen. Orkade inget. Ville inget. Googlade självmordsmetoder. Insåg att alla var hemska. Ville inte leva. Plockade upp matschemat. Insåg att enda sättet att bli av med den känslan utan att behöva ta mitt liv var att faktiskt ge det en chans, livet. Alltså en ärlig chans. 
Den tanken sjönk in. Livet kunde oavsett inte bli värre än det redan var. Jag hade börjat fatta att jag var svårt sjuk. 
Jag hade, efter nästan ett år, börjat fatta att jag hade anorexi. 
Och jag visste ju exakt hur man blir fri från anorexi. Jag visste ju hur näringsbrist och undervikt gör att man blir totalt deprimerad. Jag hade stenkoll på vilka näringsämnen som kroppen behöver. Jag VISSTE men hade hela tiden fastnat i att "jag kan inte". Men började leka med tanken psykologen planterat i mitt huvud. "Tänk om jag faktiskt KaN äTa?"  


Resten finns nog beskrivet här. 
Men jag kapitulerade till slut inför anorexin och erkände mig sjuk, erkände för mamma att jag inte orkade med att vara sjuk längre. 
Den dagen kommer jag aldrig glömma. 
Jag grät medan mamma värmde mat till mig. 
Jag blundade och grät och åt min första riktiga portion mat på över ett år. 
Det kändes som att jag skulle dö. 
Samtidigt kände jag också hopp för första gången på nästan ett år. 


Kommentera här: