Fulgråt

Jag är matt och tårarna verkar inte ta slut. 

Jag hatar apatin. Att ligga och stirra rakt in en vägg varvat med att gråta så luften knappt tar sig ner i lungorna. 
Sen jag började jobba har jag varit väldigt utmattad. Jag kom inte ur soffan i tisdags, kunde inte röra mig, orkade inte ens gå på toa så mamma fick hämta hem mig. 
Det visade sig idag när jag lyckades ta mig tillbaka till lägenheten att jag inte ens kommit ihåg att spola toan.. psykisk ohälsa är verkligen inget att ta lätt på. Den kan vara så förlamande och skrämmande. 

Idag lyckades jag dock, skrapade ihop ork nog att samla ihop tallrikar, starta diskmaskinen, städa upp matrester från köksgolvet, skura toan, och plocka undan det värsta stöket. Sen kollapsade jag igen. 
Det skrämmer mig att jag mår så dåligt igen. Jag märker att anorexin vill ha mig tillbaka mer då. Hon säger att om jag ändå ska va olycklig kan jag lika gärna va underviktig samtidigt. 
Jag äter fortfarande enligt matschemat. Det har räddat mig så många gånger! 
Jag mår inte så bra, men jag vet inte hur jag ska förmedla det till andra. 
Min familj märker ju. De hör mig skrika i mardrömmarna om nätterna, de ser mig ligga apatisk, de försöker trösta mig när jag gråter, de låter mig vila orimligt mycket, de kramas. Men hur förklarar jag för min psykolog att jag inte mår bra när alla jag möter säger att jag ser så välmående ut nu?
Hur förklarar jag att det onda inte sitter på utsidan längre, att utmattningen är så svår att jag knappt orka sköta mitt hem, att jag sover större delen av dygnet, att inget känns kul, att jag tänker på döden igen? 
Tidigare har jag förmedlat känslorna och tankarna via anorexin, men nu måste jag lära mig att göra det verbalt istället. 
Det känns som att jag ska explodera, samtidigt som jag är för trött för att samla ihop nog med kraft för att faktiskt göra det. 

Jag bara rinner ur mina egna händer. 
Som sand. 

Kommentera här: