Jag saknar att vara smal(ast)

Japp. Precis som rubriken säger: jag saknar att vara smal. Att vara smalast. Att ha tydliga benknotor, allt för smala överarmar, utstickande kotor, revben, nyckelben, höftben, och lår som går mer inåt än ihop. 

Jag vet att det är sjukt. Men det är ändå sanningen. 
Jag vet att jag var mycket olyckligare då. Att jag var så svårt sjuk att jag kanske inte skulle överleva. Men fy vad ont det gör just idag för att jag inte är så smal längre. 
Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det gör för ont. 

Allt jag kan göra är att fortsätta äta. Jag måste, hur ont det än gör. 

Kommentera här: