Kanske första tecknet

Det var så skönt att få prata ut lite mer på mötet på psykiatrin idag. Det behövde jag verkligen, och det kommer inte dröja lika länge mellan mötena denna gången. Vikten går fortfarande upp upp upp vilket är sjukt jobbigt. Vet inte hur jag ska beskriva det, men min hjärna (i alla fall anorexin) är helt övertygad om att det kommer fortsätta, att jag kommer explodera till slut. En annan del, kanske den del som varit bortglömd under alltför lång tid, börjar ibland tänka att denna nya kropp Kanske kan vara okej att leva och bo i?
Det är en svår balans, och oftast litar jag tyvärr fortfarande mer på anorexin än mitt friska jag. Ångesten är nästintill konstant, och när jag inte är vaken och känner den så besöker den mig i mardrömmar. Men det måste vara värt det.
Min familj stöttar mig fortfarande väldigt mycket. Särskilt mamma börjar förstå vilken ständig kamp det fortfarande är. Det betyder så mycket. Min psykolog berömde mig också idag, det var skönt, särskilt eftersom det känns nästan mer och mer hopplöst. Kanske har jag sådan konstant och stark ångest just för att jag är så bra på att gå emot anorexin? Jag hoppas det. Och jag hoppas hon har rätt när hon säger att jag kommer slippa den mässande anorexin i huvudet när jag blivit frisk, att anorexin inte MåStE komma tillbaka vartannat år som den gjort i mer än ett decennium nu.
Det är skönt att de omkring mig försöker ge mig hopp.
Allt oftare tänker jag att jag kanske inte ser "så illa" ut ändå.
Att det är okej att mina lår nuddar varandra, för jag har en rumpa nu, och mina kinder är inte ihåliga och inte mitt liv heller. Minns ni när jag skrev om att jag ville byta ut hela min garderob (alltså innehållet)?
Jag har jobbat på det under hösten. Jag har köpt 2 par byxor, flera toppar, och en fin kofta bland annat. Även nya underkläder. Och det som chockat mig nästan mest av allt är hur jag fortfarande har samma storlek i de allra flesta plagg- samma storlek jag hade när jag var farligt underviktig. Ingenting satt fint eller bra då, nu sitter kläderna oftast bättre. De hänger inte, och jag behöver inte fästa byxorna under tighta linnen.
Jag åkte till stan idag, och i ren slump ramlade jag över ett par jeans och en topp som jag själv tyckte satt SÅ FINT på mig!!!!! DETTA HÄNDER INTE, fast idag gjorde det just det. Jag känner mig så fin nu när jag har kläderna på mig. Jag fick gå upp 2 midjestorlekar i jeansen, men jag vet ju att storlekar är olika i typ alla affärer, och byxorna i 2 storlekar mindre passar fortfarande- detta var också en viktig händelse för mig!
Alltså tänk att man kan få känna så. Under så lång tid har jag bara hittat kläder som "dolt" de delar av min kropp som jag hatat mest- idag köpte jag jeans som FRAMHÄVDE mina former, min kropp. Och jag känner mig både stolt och nöjd och glad för det (fastän jag inte tänk shoppa mer..).
Dessutom (!!) åt jag idag middagen helt själv för första gången sedan i somras. Fick med mig en matlåda hem från mamma och pappa. Det kändes också som ett så viktigt steg. Fick sån ångest att jag behövde ta en extra tablett, men det var ändå så värt det, att liksom känna att jag klarar mig mer själv nu än tidigare.
Jag vet att jag borde ta mer eget ansvar gällande matlagning också, men än så länge finns faktiskt ingen kraft över till det.
Jag ska försöka få till det LITE oftare i alla fall, det behöver ju inte vara något avancerat..
 
Det var det :)
Kram på er!

Kommentera här: