Förresten..

Jag känner mig större och större. Det är brutalt jobbigt. Har inte vätt såhär "mycket" sen 2014. 

Det är svårt. Riktigt jävla äckelsvårt, att se mig själv i spegeln. Det hänger över mig, natt som dag. 
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet att anorexin gör ALLT den kan för att få mig tillbaka. 

Jag gör mitt bästa för att förhindra det. 
Om jag blir sjuk igen orkar jag inte leva mer. 

25.

25 ljus på en prinsesstårta. Den är för mig. 

För ett år sen hade jag skyhög ångest på min födelsedag, idag var det okej. 
När jag blundade och blåste ut ljusen önskade jag nåt helt annat än för ett år sen. 
Jag ser knappt ens ut som samma person längre. 
Många av känslorna och tankarna är kvar, men jag klarar agera friskt ändå. 
Jag har kommit långt, och nästa vecka ska jag börja jobba igen. 
Det har gått 4,5 månader. 
Idag var jag där. Och det kändes okej. Kändes ganska bra till och med. Jag är nervös, men det känns bättre nu när jag bara kommer börja med 25% (trodde det skulle bli 50%). 

Jag vet att stress var en av faktorerna som bidrog till att jag blev sjuk igen. Jag är rädd för att påverkas negativt av att komma tillbaka. Jätterädd. 
Men det kan ju bara bli på ett eller annat sätt, eller hur? 
Och jag älskar mitt jobb egentligen. Och har en öppen dialog med min chef. 

Jag bär ansvaret för att säga ifrån om det inte känns OK. 
Jag ska försöka ta ansvar för det. 
Och följa matschemat, stenhårt. 
Nu börjar en ny tid i livet. MIN tid. Första veckan som 25 firas med en after work och en utgång och ett rejält födelsedagsfirande med familjen. Och flera besök på psykiatrin. Men livet börjar ta större plats nu. Jag är så tacksam för det. Och rädd. Men VÄLDIGT tacksam. 

11,5 kg

Idag var det vägning och samtal igen. Jag har gått upp 11,5 kg... det är jobbigt. 

Mina ångestnivåer är konstant höga, jag är matt.. trött. Stressad. 
Allt är lite extra jobbigt just nu. Anorexin skriker fortfarande högt och jag vet att det enda jag kan göra är att bara hålla ut. 
Det känns segt. Det är jobbigt. 
Jag är ledsen ganska ofta. Allt känns ganska hopplöst. Men det är det ju egentligen inte. Jag måste bara hålla ut. 
Äta. Andas. Äta. Andas. Och vakna upp ur mardrömmarna som om jag sovit gott. 
11,5 kg.. siffrorna cirkulerar i huvudet.