Skitdag...

..som började redan igårkväll. Första gången på länge som jag grät över något anorexirelaterat. 

Jag insåg faktiskt hur ständigt närvarande anorexin fortfarande är och det är så jobbigt. Det är som att ha en radiokanal som hela tiden sänder i huvudet, fastän jag inte dirket lyssnar, så är det utmatade att hela tiden behöva höra. Till slut blir det en sanning, fastän det som hela tiden repeteras är anorexins lögner. 
Jag grät när mamma och jag gick med hunden. Hon sa till mig, om och om igen, vilken jävla skit anorexi är och att den ljuger för mig. Det betydde så mycket för mig att hon förstod hur jobbigt det var för mig. Det betydde mycket att hon påminde mig, för jag glömmer lätt. 
Idag vaknade jag och mådde dåligt från start. Grät under lunchen, ville inte äta men åt ändå. Har liksom ingen aptit. Kände mig så himla nedstämd och det kändes faktiskt inte som att det fanns nåt hopp alls kvar för mig. 
Tur man har en familj. Som ser en och orkar med en fastän man inte är på topp. 
Framåt eftermiddagen började det lätta liiiiite och ikväll mår jag mycket bättre. Jag köpte till och med ett par jeans som satt snyggt!!! Alltså det är en SÅN stor vinst för mig (över anorexin). Jeans har jag typ alltid haft jättesvårt att hitta bra. 
Jag har även köpt en stor byrå till mitt vardagsrum som jag tittat på i flera månader. Nu är lägenheten snart komplett och jag känner att det är viktigt för mig nu när jag snart ska komma igång med en "riktig" vardag igen, med jobb. Nu har jag bara 2,5 veckor kvar av 4,5 månaders sjukskrivning. 
Jag har förresten blivit mycket bättre på portionsstorlekar. Tar all mat själv och äter alltid upp själv. Imorgon ska jag laga lunch till familjen och det känns både kul och jobbigt. Blir alltid så stressad när jag lagar mat så det är bra att jag övar på det! 
Godnatt på er<3

Kommentera här: