Förklaringen

Det händer saker igen, eller egentligen är det just motsatsen. Det händer ingenting inom mig fastän jag nu stått på fulldos av den nya antidepressiva medicinen i 3,5 veckor och tagit den totalt i 4,5 veckor. Sedan ca 3 veckor tillbaka måste jag ta Stesolid varje dag för att stå ut. Depressionen gror sig djupare och djupare inom mig och har satt rötterna så långt in att jag helt har tappat orken att våga tro. 
Hade jag vetat att det var såhär jag skulle må nu hade jag A L D R I G valt att försöka bli frisk från anorexin i somras. En sån lång och hård daglig kamp för det här? Inte värt det. Förlåt att jag säger det, men det är sant. Det mest humana hade varit om jag hade dött redan då. 
Men dö, det får jag inte. Ändå är det var tredje tanke jag tänker: bre frukostmacka, hälla upp juice, min dödsannons i tidningen. Jag har redan tänkt ut den, tänker mig något följande:

Xxxx xxx har tragiskt avlidit efter en tids sjukdom. 
Du är fri nu. 
Bla bla osv..: 

Skänk gärna pengar till föreningen frisk & fri. 


Jag har även tänkt på att jag måste lämna ett brev, till min familj, till T, ta skulden från deras axlar och be dem förlåta mig. 
Men jag får ju inte dö. 
Jag vill inte leva. 

Jobbet blev bara en sak för mycket, hur ska jag orka vara där när jag inte orkar vara alls? Jag blev sjukskriven på heltid igen. 
Är uppgiven. Men ändå lättad att slippa vara på jobbet för tillfället. Jag lever stund för stund. De allra flesta stunderna är en tung grå filt som täcker allt. Det människor säger till mig snurrar runt huvudet men kommer aldrig in, jag kan inte koncentrera mig, allt är en dimma. Jag orkar inte träffa familjen men har ändå flyttat in hos dem, annars skulle jag inte klara av att finnas till. 
Jag vaknar med ångest, den kommer tidigare och tidigare för varje dag. Förut kunde jag sova bort den och på så sätt få en paus åtminstone nattetid. Nu vaknar jag runt 04 och kan omöjligt somna om eftersom det känns som jag drunknar inifrån. Då är mer än var tredje tanke döden, mer såhär: jag orkar inte finnas mer, jag borde sova, jag kanske ska hänga mig i bron innan alla vaknar. 
Efter ett par vakna timmar i den starka ångesten halvslumrar jag till och snurrar runt ett par timmar innan jag ger upp och går upp. 
Äter frukost. Äter mellanmål. Äter lunch och allt annat jag ska fastän jag mår illa så jag är nära att kräkas flera gånger varje dag, fastän aptiten är så bortblåst att det mesta lika gärna kunde vart grus eller jord. 
När jag inte stänger av totalt och låtsas må okej inför familjen känner jag mig antigen totalt ledsen eller arg. Jag blir arg (inombords) när människor omkring mig skämtar, som t ex mannen i affären igår när jag skulle köpa spolarvätska när han sa nåt *kul* till kassörskan eller när kassörskan i sin tur önskar mig en riktigt trevlig kväll. SLUTA LÅTSAS att det känns okej att leva vill jag bara skrika tillbaka, men det gör jag ju inte. 
Jag är arg för att andra inte fattar hur jävla ont det gör att vara vid liv. Jag är ledsen för att jag kämpat så hårt och så blir det såhär?? 

Hos psykologen kunde jag knappt prata för alla tårar. Hemma räknar jag dagarna och ibland timmarna till nästa besök på psykiatrin (ska tillbaka två gånger nästa vecka). Jag hakar mig liksom fast vid de där datumen- tills på onsdag måste jag i alla fall hålla mig vid liv, bara tills onsdag, håll ut håll ut. 
Inget magiskt kommer hända på onsdag, det vet jag ju redan, men dagarna och timmarna tills onsdag är begränsade och under en begränsad tid klarar man av att må såhär dåligt. Hålla ut. Det hjälper mig att veta att jag ska dit för då får jag i alla fall träffa personer som klarar av att höra sanningen om hur jah mår och ingen finjusterad version som missar nämna dödslängtan, suicidtankar och alla tusentals tårar. 
På onsdag får jag hjälp igen och mitt i allt mörker är jag ändå tacksam för att det är så. 

Jag börjar tänka att det är mig det är fel på eftersom jag nu testat 4 olika antidepressiva som inte har hjälpt, samt diverse andra mediciner. Det måste vara något fel på mig och om dessa inte hjälpt- hur ska någonting någonsin göra det? 
Jag ger upp lite mer för varje dag. 
Vilk kunna säga till mamma, min syster, pappa, vänner, chefen, psykologen, alla jag möter, att det är lite lite bättre denna gången de frågar hur det är. Men det BLIR inte bättre och därför säger jag mest ingenting om mitt mående. 
Kanske kommer ingenting någonsin hjälpa mig ur detta och kanske är det nu jag går under helt. Jag har lovat att åka till psykakuten och bli inlagd om tankarna blir för överväldigande och sanna, om depressionen blir alltför stark för mig att hantera. 
Jag berättade det för mamma innan jag hann ångra mig för att slippa. 
För nästan exakt sex år sedan var jag också inlagd. Det trodde jag inte jag skulle behöva någonsin igen, särskilt inte eftersom jag lyckades vända anorexin så bra på egen (nästan) hand på hemmaplan. 

Så är det nu. 
Jag försöker göra de saker jag själv kan påverka- vara ute i solen, gosa med bebis, gå promenader i tystnad, gå promenader med mamma, tvätta bilen, sitta på balkongen, skriva av mig, måla, lyssna på böcker och musik. 
Men mest är jag nog arg, otrevlig, deppig och blek fastän jag anstränger mig för att inte visa det för någon. 

Kommentera här: