Piggelin

Det är soligt. 
Blev ju uppmuntrad att vara ute i solen nu när jag är sjukskriven 100%, så jag gick ut. I bara en tjock tröja. Satte mig och gungade. Orkar inte bry mig om blickar längre. Kanske inte så många snart 26-åringar som gungar på lördagsförmiddagar, men fler kanske borde? Jag tänker som bäst när jag får gunga i solen. 
Det slog mig hur länge jag har kämpat, hur mycket jag varit med om och klarat av fastän det inte känts så under tiden. 
Då kanske jag klarar det här också?
Depressionen har ju trots allt varit det "lindrigaste" jag haft problem med - fastän den nu är det som gör att jag inte klarar av det jag borde och vill. 
Det är 17 år sen jag var med om mitt första trauma. Jag utvecklade ätstörning för ca 11 år sedan, även depression. Det är först för 6 år sen jag vågade söka hjälp, och då var jag så van att gömma hur jag mådde att jag inte klarade av att berätta för psykologen. Jag log mest, och försökte få ur mig hur dåligt jag mått- men det var inte lätt. Hon berättade senare att hon trott att det var hon som gjorde att jag mådde sämre när jag i själva verket blev hjälpt av henne och mer och mer klarade av att visa hur jag verkligen mådde. 
Jag blev inlagd då. Och på avdelningen mötte jag en läkare som verkligen försökte förstå varför jag mådde dåligt. Jag förstod ju inte själv. Och när hon frågade mig alla dessa saker insåg jag nåt som jag hade förträngt så länge: jag fick tillbaka minnerna från mitt första trauma. Jag fick diagnosen PTSD. 
Samtidigt pluggade jag vidare (efter sjukskrivningen) och gick terapi. Tyvärr mådde jag dåligt och behövde fortsatt vård även efter att jag passerat åldersgränsen för den mottagning jag gick på, så jag flyttades till öppenpsykiatrin för vuxna. Jag fick medicinering och psykologbesök där. Jag fick behandling för ätstörningen och för PTSD:n. Januari 2016 hade jag mitt utskrivningssamtal. Jag hade ingen medicinering längre och var frisk. Från allt. Jag mådde bra. Tyvärr hade även kroppen tagit stryk av allt jag varit med om, och min mage strulade ordentligt. Två omgångar med parasitbehandling och sedan utredning som slutade med en IBS-diagnos. Jag gick ner i vikt, hade konstant smärta och detta triggade (tillsammans med flera faktorer) igång ätstörningen. I augusti 2016 blev jag återigen inskriven i psykiatrin med diagnosen anorexia nervosa. 
Resten vet ni ju (nästan). 
Dagens gung-session gav mig insikten att jag klarar av det här. Jag klarar av depressionen. Bara jag får bukt på medicineringen så kommer jag snart vara tillbaka- mitt riktiga jag. Inte skuggan av en sjukdom. Och jag längtar SÅ. 

Den antidepressiva medicinen jag har nu (Brintellix) har mest resulterat i biverkningar för mig- främst kraftigt illamående, men även diarré. Nu ligger jag klen igen på balkongen. Försöker njuta av solstrålarna som faktiskt värmer genom glaset fastän jag är så svag och yr att jag skakar och måste äta en Piggelin för att inte kräkas. 
Jag vill byta medicinering men det är ingen idé innan jag har mina möten med sjuksköterska och läkare nästa vecka. Som jag sagt tidigare är det enklare att stå ut om man vet att det gäller en begränsad tid. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer fortsätta med Brintellix efter nästa vecka och därför orkar jag stå ut med alla biverkningar nu. 
Just nu orkar jag våga hoppas på att det kan finnas en gnutta hopp bara jag får ordning på medicinerna. Jag tänker om och om igen att jag gör vad som helst för att bli frisk. Alternativet är döden och jag vill helst inte dö idag. Jag vet att det kan ändra sig fort, just därför vill jag skriva ner när jag väl har stunder som dessa.
Kram från en blek och skakig piggelinätare 

Kommentera här: