Bryta ihop (och komma igen)

Efter upptrappningen av medicinen hoppades jag på en vändning under mitten av veckan. Hoppades, väntade, men den kom aldrig. 
Istället är jag väldigt känslig. 
Jag mår inte så bra. 

Minns ni att jag skrev för några veckor sen om små små saker som är svåra att ta på, men som skulle kunna vara tidiga varningstecken? 
Jag hade nog rätt då, tyvärr. 
Mina kollegor frågar varför jag ser på min mat med avsmak. Min familj har börjat fatta. 
Alla andra verkar se och förstå att mina ätmönster ändrats litegranna, men inte jag. 
Jag är mer öppen nu för tiden om kommentarer kring detta. Tacksam för all hjälp jag kan få att vända sjukdomen i ett så tidigt skede som möjligt. 

Jag bröt ihop mer när jag hörde att min familj oroat sig. Ändå känns det inte så viktigt. Är ju så normalviktig nu att det inte spelar roll. 
Men det är lögn. Det är sjukdom. Det är inte sant. 

Jag behöver mat nu också.
Och matschemat. 
Och stöd. 
Och mod. 
Och kraft att ta nya tag 
och streta emot med allt jag är. 

Fy fan för dig jävla sjukdom. 
Jag vill inte ha dig i mitt liv!!!

Fast just nu är jag för kraftlös för att bry mig. 
Tur nån annan orkar när jag inte gör det. 
Från och med imorgon: 100% matschema igen. 


Kommentera här: