Eller inte

Mår skit. 
När jag gör det känns det som att jag alltid mått såhär och det finns inget hopp om att det blir bättre. Ingen ljusning. 
Är så trött på att hålla upp murarna, maskerna, fasader. 

Det brast. Ikväll gjorde det faktiskt det. 
Hade lovat att hjälpa min bror men kunde inte. Hamnade apatisk på golvet för att sen nästan spy av all ledsnad. Är så förtvivlad och ledsen. 

Anorexi visas ofta utåt som nåt så jävla fint. 
Men vet ni?
Inget med den här sjukdomen är fint. 
Tro mig jag vet, för jag sitter på golvet en lördagkväll och kan inte sluta gråta. Överväger att åka in till psykakuten för att smärtan är så överväldigande och jag orkar inte må såhär dåligt längre. 
Mascara och snor i hela ansiktet. 
Svarta fläckar på allt. Min mobilskärm är helt fläckig så det är svårt att läsa. Men jag orkar inte bry mig. 
Inte ikväll. Inte nu. 
Nästan varje kväll har jag mått såhär dåligt sen jag ökade dosen antidepressiva. 
Nästan varje kväll får jag kämpa mot impulserna, mot delen av mig som inte orkar leva längre. 
Så tänker jag på min familj och då blir skuldkänslorna ännu större. Jag vill inte att de ska behöva begrava sin syster och dotter, samtidigt vill jag inte belasta dem med mitt mående, vill inte att de ska må dåligt bara för att jag gör det. 

Mitt värde sjunker.
Med hoppet. Med modet. Med orken. 

Jag skiter i om jag trillar tillbaks till anorexin. Orkar inte bry mig. Orkar inte mer. Orkar inte kämpa, orkar inte må dåligt, orkar inte se mig själv i den här kroppen längre, orkar liksom inte mer nu. Jag är slut, alldeles finito. 


Jag orkar inte mer. 

Kommentera här: