N I O M Å N A D E R <3

Jag har blivit bättre på att bryta ätstörningsbeteenden när jag märker dem. Fast jag har blivit sämre på att just upptäcka dem. Jag har fallit för flera nitar det senaste, bland annat uteslutit/bytt ut ett antag produkter. Jag är så lättlurad när det kommer till min ätstörning, jag tror den, litar på den blint. Det är tydligen vanligt, en del av sjukdomsbilden, men lika jobbigt ändå. Det går inte nå mig när jag är i en sån loop, utan nån måste liksom skaka om mig och säga "vi är så oroliga du är inte som vanligt", först då förstår jag. Inte att nåt är fel, utan är bara väldigt frågande varför de skulle vara oroliga för mig- SEN (några dagar senare) kommer insikten att de är oroliga för att jag isolerar mig, har ändrat matvanor och motionerar mer. DÅ klarar jag av att vända på det, ganska snabbt, det är jag bra på nu, men som sagt inget vidare bra på att upptäcka det.
Vikten hade inte ökat - istället hade jag gått ner litegrann (obetydligt lite) för första gången på 9 månader (wow det är exakt 9 månader sen jag valde livet idag) och det var med både lättnad och ledsnad/skam jag såg siffran.. Lättnad över att vikten inte hade gått upp, ledsen och skamsen över att väga såhär "mycket"- det gör anorexin väldigt väldigt obekväm. Skammen är med andra ord en vinst för mig, men jag bär den ändå som om den vore min fastän den tillhör sjukdomen.
"Du förtjänar inte att det strular så mycket" fick jag höra. Det kändes fint, att nån ser att det är kämpigt utöver det vanliga kämpiga. Jag är väldigt deppig just nu, har ljusa stunder men annars är jag håglös, trött, matt, lättirriterad, har minimalt intresse för omvärlden, har svårt att börja göra saker, ingen drivkraft. Och ledsen, väldigt ledsen.
 
Förmodligen blir det fler medicinändringar, men det vet jag inte mycket om än.
Känner mig i alla fall lite lättad idag och jag mår liiiiite bättre i eftermiddag än jag gjorde på förmiddagen. Man får försöka se det lilla <3
 
 

Kommentera här: