Tårar

Jag är så känslig. Började gråta mitt på hotellrestaurangen, och när det börjat finns det inget stopp. Alla känslor leder till tårar: glädje, tacksamhet, frustration.. under en lång tid har jag inte kunnat alls, så detta är ovant för mig. 
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mitt mående. Jag är väldigt lätttriggad när jag ser nån smal person, då vill sjukdomen ha mig tillbaka och det blir ömsesidigt. Men jag vet ju att det inte finns nåt liv i den riktningen, då det är inget alternativ. Men fy vad ont det gör. 
Jag äter ändå, som jag ska. Ibland lyckas jag inte med att avstå vissa ätstörda beteenden- oftast handlar det om att jag utesluter vissa produkter. Men min psykolog har sagt att ALL förändring i matväg är dålig för mig just nu. 
Jag ska helt enkelt äta som vanligt, som jag gjort de senaste 8 månaderna. 
Jag försöker, men lyckas inte alltid. 
Varje söndag ska jag stämma av vad jag ätit under veckans gång för att tidigt kunna upptäcka såna där förbjudna beteenden som ändå smyger sig på. 
Denna vecka har jag i alla fall varit bättre på att INTE utesluta socker. Jag har fortfarande ätit en för mjölk- och köttfritt men lyckats balansera ut det med vanlig komjölk ibland och kött ett par gånger. 
"Du kan bli vegetarian när du är frisk" sa hon. Det är ju sant. Jag vet inte ens var jag står själv i det där, har aldrig riktigt gillat kött men sen ätstörningen kom tillbaka har det där köttet blivit en symbol för sjukdom. När jag inte äter kött är jag allt som oftast väldigt fast i anorektiska beteenden, tvångstankar och det kommer nästan alltid med flera uteslutanden. Jag isolerar mig mer och är generellt mer sjuk, mer fast i sjukdomen och mindre motiverad att bli frisk. 

Jag kan därför förstå varför min psykolog inte tycker det är lämpligt med uteslutanden, och lika ont som det gör inombords, när hela insidan skaver mot skalet den är i som känns så så så FEL, lika mycket har jag ofta en förståelse för att den känslan är en del av sjukdomen som försvinner när sjukdomen är botad. 

Känslan gör att jag vill (det känns omöjligt att inte) gå tillbaka till sjukdomen, det känns viktigare än livet och att få leva det. 
Det strular till det eftersom ett återfall bara tar mig ännu längre bort från att slippa känna den där brutala hemska känslan. 
Jag försöker påminna mig om det, men ibland kan inte ens jag nå mig själv (än mindre min familj eller mina vänner). Det är det läskiga. Sjukdomen tar liksom över helt och då finns jag inte tillgänglig alls. Då går det inte prata vett i mig eller styra in mig på rätt spår. 
Det gör ont. 
Det kommer göra ont mer innan det blir bättre, och ännu mer ont innan det blir helt bra. Det är helt enkelt så det är. Jag behöver inte gilla det men jag behöver ändå hänga med på resan och hålla ut tills det blir bättre och hålla i när det gör ont. 
För ont gör det. Det är liksom en förutsättning för att bli frisk. Annars skulle jag varit frisk för länge sen om det inte vore för att det är så förbannat smärtsamt och jobbigt. 


Kommentera här: