Vändning

Jag hoppas så på en vändning i mitt mående. 
Sen jag trappade upp min medicin i söndags har jag verkligen mått dåligt konstant, är inte yr längre men illamåendet håller i tillsammans med världens deppigaste mående. 
Har så ont i magen. Det känns som nån perforerat en påle genom hela magsäcken ut i ryggen. 
Jag är SÅ spänd inför morgondagen. Känns så viktigt inför framtiden och för att livet ska vända på riktigt. 
Det är jag värd och jag ska göra allt jag kan för att det ska bli så. 

Murphy’s law

Mitt liv känns ganska ofta som ett praktexempel av Murphy’s law. 
Om nåt KAN gå fel så lär det också göra det. 
Min mens är sen och det är väl inget med det egentligen, om man bortser från att jag känner att den är på gång nu i eftermiddag och de två första dagarna nästan alltid gör att jag ligger däckad på toagolvet och spyr. Det hade väl egentligen inte gjort så mycket om man bortser från att jag ska få vara med på operation en heldag imorgon och hospitera. Dvs gå upp tidigt, vara sterilklädd (det blir varmt), stå mycket och verka rätt vettig. 

Sååå önska mig lycka till 🙈

Kärlekshalsbandet

När jag gick igenom P-E-behandling för PTSD fick jag ett halsband av min syster i födelsedagspresent. Sen dess har jag bara tagit av mig det 3 gånger (4 år sen). 
Idag gick det sönder. Och jag har gråtit massor. 
Så många nätter har jag pillat på den lilla berlocken där det står amor vinci omnia (kärleken övervinner allt) och känt mig så trygg och älskad när allt varit som mörkast. 
Halsbandet som många gånger fått mig orka, bara en liten stund till, som sen har blivit många stunder, som har blivit flera år nu. 
Och nu är det trasigt. 
Är det ett tecken?
Får jag äntligen lov att andas ut, lämna?

Jag försöker tänka att det inte är så. 
Ska gå och få det lagat. Precis som kärleken lagar. Och övervinner. Att jag är så otroligt oändligt dränkt i kärlek från min familj håller mig vid liv. Och så ska det fortsätta vara.