Bättre.

Ännu en dag med mycket ångest. 
Det liksom väller över mig, som tsunamivågor. Och jag drunknar, känns inte som vågen någonsin ska rinna undan, tillbaka. Känns som att den kommer lämna mig i evig destruktion om den väl lättar av. 
Men det är ju inte så. 
Ångesten försöker säga mig nåt. Idag hade jag inte "hunnit" lyssna på kroppen på hela dagen. 
Då blir det stark ångest på kvällen som resultat. Jag flydde den på alla möjliga sätt, men det mest effektiva sättet för att bli av med den är ju att lyssna. Att känna. 
Det är läskigt. Man vill ju bara bort, ifrån den. Men ikväll valde jag att känna. Låta den skölja över mig. Låta den stråla ut i varje extremitet. 
Det gör ont. Ont ont ont. Men sen händer det: trycket, djupet, smärtan, börjar klinga av. Vattnet rinner undan och destruktionen är inte alls lika total som jag föreställt mig när jag var inuti ångestvågen. 
Vattnet rinner undan och jag är över ytan igen: kan andas. 
Inget är förstört. 
För ångest är inte farligt. Den kan inte döda mig. 
Men det kan anorexin. Jag är alltid så nära återfall, åtminstone i tankarna, när anorexi-ångesten sköljer över mig sådär. 

Allt ologiskt blir logiskt och jag hamnar upp och ner. Rätt blir fel och fel blir rätt. Men anorexin är inget alternativ, återfall är Inget Alternativ. Bara en illusion om ett bättre liv som alltid alltid alltid slutar i motsatsen. 

Kommentera här: