Jobbigt också.

Jag mår bättre och bättre. 
Jag lär mig att se tecken tidigt. Att ta medicin tidigt. Att ta pauser. 
Jag har helt själv lagat all min mat de senaste 2 dygnen och det känns faktiskt okej. 
Ångesten är inte alls samma nivå som tidigare. Den är lättare att hantera. 
Jag presterar mer på jobbet och det känns okej. 
Jag lyckas med att hålla min lägenhet någorlunda ren, orkar ta ut soporna nästan så ofta som det behövs, orkar fixa med maten, handla, ta ansvar.
Jag orkar borsta tänderna. 
Jag orkar ta duschar. 
Jag orkar masa mig upp ur sängen tidiga mornar för att åka till jobbet. 
Ätandet går på rutin. 
Jag har gjort lite yoga varje dag senaste veckan. 
Jag tänker på att hitta lugnet. Andningen. 
Jag tänker på allt jag är tacksam för. 
Blir inte lika lätt utmattad. 
Jag har fler drömmar. Jag vill mer. 
Jag har kunnat spara ihop lite av den buffert som gått åt under denna sjukskrivning. 
Acnen jag fick under viktuppgången börjar minska efter ett konstant smörjande med starka salvor som fräter hål på huden. 
Jag har mer kontakt med mina vänner. 
Jag har min humor tillbaka. Kan skratta och få andra skratta. Mitt hår är kortare men starkt. 
Jag hittar lugn i min lägenhet. 
Jag kan tänka att allt diet-prat som förekommer denna årstid inte gäller mig. 
Jag kan gå promenad utan att gå för fort. Utan att det handlar om prestation. 
Jag kan så mycket mer än för bara en månad sen. Jag mår bättre. 
Men det är fortfarande jobbigt. 
T ex känner jag emellanåt en sån stark avsky mot mina lår och överarmar. Och ansiktet. För självklart ändras även det av 15 kg upp. 
Jag har lovat mig själv att stå ut i denna kropp till sommaren, minst. 

Det är svårt. 
Det hade varit så lätt att minska maten öka träningen. 
Men jag ska aldrig tillbaka till anorexin igen. 
Därför. Därför står jag emot. 
Det är min tur nu. 2018. 

Kommentera här: