Såhär det ska vara.

Min kropp. Den har varit denna veckans ämne för min ångest. Jag gråter ofta inför mamma, säger att jag inte står ut med att ha såhär stora armar och lår varpå hon svarar att jag inte ser sanningen. Jag ser inte verkligheten. 

Men sist jag var hos psykologen diskuterade vi just detta. Det är nog inte det att jag ser i syne, eller har vanföreställningar om hur min kropp ser ut. 
Det är snarare så att jag ser skillnaden från svårt underviktig till normalviktig. Det skiljer sig hur svårt underviktiga lår och armar ser ut om man jämför med en frisk kropp. 

Har tanken slagit dig, att det kanske är såhär armar och ben ska se ut? Frågar hon. 
Nej.. inte riktigt.. svarar jag med en klump i magen. 
För kanske är det inte just dehär armarna som är så extremt stora, snarare är det så att faktumet att de tidigare bara var alldeles för smala som skaver så. Inte att de var för små, mer att de inte är det längre. 



Kommentera här: