Tungt

Vet ni?
Jag är trött på att inte orka det jag vill.
Det jag själv känner att jag borde orka.
8 h jobb på en vecka? Det är ju egentligen bara en arbetsdag.
Jag är trött på att inte orka.
Jag är trött på att inte sova ordentligt.
Jag är trött på att drömma mardrömmar, på att vakna med värk i kroppen för att jag spänt mig.
Jag är trött på att drömma om cancer, om att jag eller alla jag älskar kommer dö.
Jag är trött på att vara så trött att jag knappt orkar stå.
Jag är trött på att ha ångest.
Jag är trött på att ha anoreximonstret kvar i min hjärna.
Jag är trött på att livet gör ont. På att det har gjort det så länge nu.
Jag är trött på att höra om #metoo för alla historier triggar igång PTSD:n.
Jag är trött på att alltid vara på helspänn.
På att känna att jag aldrig kommer träffa nån, för att jag är för gammal nu,
eller inte tillräckligt bra, rolig, frisk, sjuk, fin.
Jag är trött. Det är tungt. Jag är trött på att det är tungt.
Jag är trött på att behöva vara tacksam för det lilla.
Jag vill ha det stora, nu. Livet. Kärleken. Orken. Skratten. Balans.
 
Jag är trött och jag vill inte vänta längre på att livet ska bli bra igen.
Bättre och bättre blir det ju hela tiden, ändå känns det som att jag stått och stampat på samma jordgolv allt för länge nu. Jag är trött. Men jag vill inte vara det längre.
Så när tar det slut? Jag vill bara vara som vanligt igen.

Kommentera här: