Så otroligt ensam

Drunknar i ensamheten. 
Drunknar inifrån ut, utifrån in. 
Medicinen kunde ha börjat verka från i tisdags, men det har den inte gjort. Inte än. 
Och jag har ingen ork över till hopp. 
Jag hoppas när jag märker att det finns hopp, tills dess ska jag bara fortsätta finnas till. Det är ju det jag kan göra. Lägga mig vid åtta och sova 13 timmar för att sedan vila två gånger under de få vakna timmarna jag har för att sedan få sova igen, allt för att slippa vara vaken. 

Smärta

Det gör fortfarande ont, för ont, jag är fortfarande deprimerad, alldeles för deprimerad. 
Jag orkar inte riktigt med mer, skulle behöva en låååång paus från att vara människa, men sådana pauser finns inte. Det jag själv kan påverka påverkar jag: distraherar mig med ljudbok, är ute och går promenader i skogen, äter melliset i solen, har rent och ordning omkring mig, försöker träffa människor (blir mest familjen). Ibland kan jag däremot inte stå emot, utan jag kollapsar i sängen och sover i flera timmar mitt på dagen. Jag sover väldigt mycket nu, har ingen direkt aptit men äter ändå. Ätstörningen är ganska stark men inte konstant, ändå lika plågsamt varje gång den dyker upp. 
Imorgon är det jobb igen, och bara tanken gör förlamande ont. Från att ha varit min enda fristad mår jag nu lika dåligt även på jobbet. Varje minut går långsamt och jag orkar egentligen inte vara där. 
Vill så gärna gråta, vill skrika ut, vill vara förbannad och ledsen och få ur alla känslor som fastnat inombords, men jag är avtrubbad. Det går inte. 
Ingenting verkar funka längre.
 
 
 
 

Idag kom våren

Snön är nästan helt bortsmält. Morgonen och förmiddagen gick som i kåda. Varje sekund var jobbig. Fick gömma mig på toan 3 gånger bara för att jag inte orkade hålla skenet uppe. Orkade inte göra någonting. Men till slut  fick jag gå hem därifrån och först då kunde jag andas ut. Solen sken. Åt lunch med pappa. Åkte och klättrade. Handlade i en ovanlig butik och åt en god yoghurt till mellanmål, med solen i ögonen. Lyssnar på ljudbok. Är trött i kroppen. Glad att det är fredag. Skulle egentligen vilja hitta på något, typ vad som helst, men har inga vänner kvar knappt och kommer vara hemma istället. 
Smärtan gör sig påmind stötvis. Ibland går det bra. Ibland har jag en tung mörk filt över hela mig. När jag tänker på hur ensam jag är gör det ont. Men när jag tänker på att jag får spendera kvällen med min familj känns det bättre. 

Äntligen helg. 
Äntligen vår.