Jag har så mycket ångest

Och den är så stark och överväldigande. 
3 dagar in på dubbel dos av den antidepressiva medicinen och jag mår illa, springer på toa och ätstörningen är stark igen. 
Det går liksom i cykler, depressionen och anorexin turas om att slita mitt psyke i bitar. 
Några veckor var jag så deprimerad att jag inte ens orkade lyssna på ätstörningen. Nu när depressionen liksom lagt sig, eller ja, nu när jag vant mig vid att leva under ytan, kommer ätstörningen tillbaka med ökad intensitet. 
För första gången på länge klarade jag inte äta upp middagen ikväll. Ångesten är brutal trots att jag tog en stesolid för en timme sen. Den borde ha verkat redan men jag stryps ändå inifrån av ångest. Inga varma skumbad kan lindra den här ångesten. Jag ligger i sängen och djupandas men det går knappt få luft så långt ner i lungorna. Mamma hade gjort fredagsmat, och det var gott, men ångesten i kombination med illamående som biverkan gör det svårt att äta. 
Jag vill ge upp. Det får man ju inte säga egentligen, men ändå sen igårkväll har jag haft en enorm längtan efter sjukdomen. Alla problem hade en lösning (svält) och jag levde i nåt slags undantagstillstånd. Jag vet att livet inte funkar så och jag kan inte gömma mig i en sjukdom. Jag måste ut och leva. Ut och känna. 
Det är svårt att inte stänga av känslorna när ångesten är såhär stark och obehaglig. Jag skulle behöva känna in den och låta den finnas, skulle behöva gråta. Men medicinen gör att jag bara är avtrubbad och jag känner mig för svag inför sjukdomen för att tillåta mig att känna så jobbiga känslor. Det blir lätt och snabbt en nedåtgående spiral som är svår, närmast omöjlig att stoppa om jag väl börjat. 

Jag vill ju inte vara sjuk mer. 
Är trött på sjukhusbesök, mediciner, sjukskrivning, försäkringskassan, väntrum, ångest. 
Jag vill vara frisk och fri och för att komma dit måste jag stå ut även när det är jobbigt. 
Tyvärr. 

Kommentera här: