Så otroligt ensam

Drunknar i ensamheten. 
Drunknar inifrån ut, utifrån in. 
Medicinen kunde ha börjat verka från i tisdags, men det har den inte gjort. Inte än. 
Och jag har ingen ork över till hopp. 
Jag hoppas när jag märker att det finns hopp, tills dess ska jag bara fortsätta finnas till. Det är ju det jag kan göra. Lägga mig vid åtta och sova 13 timmar för att sedan vila två gånger under de få vakna timmarna jag har för att sedan få sova igen, allt för att slippa vara vaken. 

Kommentera här: